Ida gjorde en fin grej som visar vårt lilla gäng från vår allra bästa sida;
http://elfyourself.jibjab.com/view/IxhwO8XVOYkXA5QVTogw
Vi fick oss ett gott skratt :)
God jul!
Friday, December 11, 2009
Sunday, November 01, 2009
Tid - du är dig inte lik...
Vart tar tiden vägen? Jag förstår inte hur det kan kännas som att tiden står stilla samtidigt som att det känns som att den flyger förbi.
På senare tid jobbar jag näst intill slaviskt, jag åker hemifrån åtta på morgonen och kommer hem åtta på kvällen, fritid försöker jag fylla med sånt som gör att jag ska orka med vardagen tills jag stupar i säng och kör igång klockan åtta morgonen efter igen. Och igen. Och igen. Tiden bara försvinner, dagarna blir till veckor, veckorna blir till ännu fler veckor...
Sen hamnar jag mitt i ett lugn, där tiden står stilla och jag får tid till att tänka. Jag tänker alltid på pappa.
Jag har en fallit in i en vardag igen. Sorgen är, oftast, hanterbar. Jag klarar av smärtan, minnena och saknaden allt som oftast, men det är för att jag inte tillåter mig själv till annat. Jag håller mig själv sysselsatt tills jag knappt kan hålla ögonen öppna och kan vaggas in i trygg sömn.
Sen finns naturligtvis undantag då jag inte kan fly från känslorna hur gärna jag än vill.
Förra lördagen var jag och några vänner och tände ljus, för våra anhöriga som gått bort under året, i en kyrka på Söder. Jag stressade mig dit, pratade, skämtade och framträdde som allmänt hyper under vår gemensamma promenad dit, bara för att inte göra plats för de känslor jag visste skulle hinna ikapp senare. Jag behövde bara tända ljuset, hålla käften i 30 sekunder och så stod jag där och grät tills jag glömde bort hur man andas.
Det kanske är löjligt, jag vet inte...
Jag vet inte hur jag förväntas bete mig, eller vara, snart ett år efter att min pappa dött. Det kommer aldrig att sluta göra ont, det kommer alltid svida i hjärtat när jag befinner mig på platser eller i situationer där han så tydligt saknas.
Ikväll är det alla helgons dag och 11 månader sen pappa gick bort, och precis som många andra kvällar, brinner det ljus för honom vid hans fotografier i mitt vardagsrum.
Jag minns, jag saknar, jag älskar.
Jag känner, jag lider, jag lever.
Och jag saknar hans skratt.
På senare tid jobbar jag näst intill slaviskt, jag åker hemifrån åtta på morgonen och kommer hem åtta på kvällen, fritid försöker jag fylla med sånt som gör att jag ska orka med vardagen tills jag stupar i säng och kör igång klockan åtta morgonen efter igen. Och igen. Och igen. Tiden bara försvinner, dagarna blir till veckor, veckorna blir till ännu fler veckor...
Sen hamnar jag mitt i ett lugn, där tiden står stilla och jag får tid till att tänka. Jag tänker alltid på pappa.
Jag har en fallit in i en vardag igen. Sorgen är, oftast, hanterbar. Jag klarar av smärtan, minnena och saknaden allt som oftast, men det är för att jag inte tillåter mig själv till annat. Jag håller mig själv sysselsatt tills jag knappt kan hålla ögonen öppna och kan vaggas in i trygg sömn.
Sen finns naturligtvis undantag då jag inte kan fly från känslorna hur gärna jag än vill.
Förra lördagen var jag och några vänner och tände ljus, för våra anhöriga som gått bort under året, i en kyrka på Söder. Jag stressade mig dit, pratade, skämtade och framträdde som allmänt hyper under vår gemensamma promenad dit, bara för att inte göra plats för de känslor jag visste skulle hinna ikapp senare. Jag behövde bara tända ljuset, hålla käften i 30 sekunder och så stod jag där och grät tills jag glömde bort hur man andas.
Det kanske är löjligt, jag vet inte...
Jag vet inte hur jag förväntas bete mig, eller vara, snart ett år efter att min pappa dött. Det kommer aldrig att sluta göra ont, det kommer alltid svida i hjärtat när jag befinner mig på platser eller i situationer där han så tydligt saknas.
Ikväll är det alla helgons dag och 11 månader sen pappa gick bort, och precis som många andra kvällar, brinner det ljus för honom vid hans fotografier i mitt vardagsrum.
Jag minns, jag saknar, jag älskar.
Jag känner, jag lider, jag lever.
Och jag saknar hans skratt.
Thursday, October 22, 2009
SLUTA TA MINA SAKER!!!
Jag tyckte att jag hade haft en bra dag. En arbetsdag som gick relativt fort och där jag faktiskt kunnat sköta mina arbetsuppgifter själv, utan att behöva skrika efter hjälp varannan sekund (det är min åsikt, frågar man kollegan Annelie så är det möjligt att hon säger något helt annat)
MEN (som Tony Irving hade sagt) så går jag ifrån jobbet. Glad i hågen och på väg till Eloise Kerr's spelning på Kafé 44, ska köpa mitt ett nytt månadskort och hittar inte plånboken?
Helvete, tänker jag då, eller något liknande, och ringer upp Annelie som är den enda av oss med nyckel till jobbet. Den stackarn får åka tillbaka och låsa upp butiken igen, bara för att finna att eländet inte ligger där heller. Någon jävel har alltså gått in i personalrummet och snott den.
Känns det bekant? JA! För ganska precis ett år sedan så var det ju någon rackare som gick in i personalrummet på Bokhuset och snodde min mobil medan jag var inne och pudrade näsan i ungefär 30 sekunder. Vad fan är grejen? Kan jag få ha mina saker ifred? Jag blir så trött.
Idag var dessutom en av de få gånger som jag faktiskt hade kontanter med mig. Det var visst någon som inte tyckte att jag skulle ha det längre.
Fan, du hade kunnat få de där hundralapparna om jag bara fått slippa skiten med att beställa alla kort och grejer igen. Polisanmäla, spärra och elände. Värdelösa lilla individ; what goes around comes around! (haha, va?!)
Marre kom och mötte mig i Farsta. Hon är så löjligt bra på alla sätt och vis. Jag skulle vilja krympa henne, stoppa henne i fickan och ha henne med mig hela tiden. Lille hjärtegull, tack för att du finns och orkar lyssna på mitt elände hela tiden. Har du blivit min klagomur? ;)
På tal om Tony Irving;
http://www.youtube.com/watch?v=hzGTwoXDFWQ
MEN (som Tony Irving hade sagt) så går jag ifrån jobbet. Glad i hågen och på väg till Eloise Kerr's spelning på Kafé 44, ska köpa mitt ett nytt månadskort och hittar inte plånboken?
Helvete, tänker jag då, eller något liknande, och ringer upp Annelie som är den enda av oss med nyckel till jobbet. Den stackarn får åka tillbaka och låsa upp butiken igen, bara för att finna att eländet inte ligger där heller. Någon jävel har alltså gått in i personalrummet och snott den.
Känns det bekant? JA! För ganska precis ett år sedan så var det ju någon rackare som gick in i personalrummet på Bokhuset och snodde min mobil medan jag var inne och pudrade näsan i ungefär 30 sekunder. Vad fan är grejen? Kan jag få ha mina saker ifred? Jag blir så trött.
Idag var dessutom en av de få gånger som jag faktiskt hade kontanter med mig. Det var visst någon som inte tyckte att jag skulle ha det längre.
Fan, du hade kunnat få de där hundralapparna om jag bara fått slippa skiten med att beställa alla kort och grejer igen. Polisanmäla, spärra och elände. Värdelösa lilla individ; what goes around comes around! (haha, va?!)
Marre kom och mötte mig i Farsta. Hon är så löjligt bra på alla sätt och vis. Jag skulle vilja krympa henne, stoppa henne i fickan och ha henne med mig hela tiden. Lille hjärtegull, tack för att du finns och orkar lyssna på mitt elände hela tiden. Har du blivit min klagomur? ;)
På tal om Tony Irving;
http://www.youtube.com/watch?v=hzGTwoXDFWQ
Wednesday, October 21, 2009
Nu är det jul igen
Större delen av arbetsdagen har jag ägnat åt att montera ljusstakar och julstjärnor, så nu kära vänner, är det jul igen!
För er som har missat det, så arbetar jag sen några veckor tillbaka även på Ljusinspiration i Farsta. Sällan har jag känt mig så korkad på en arbetsplats. Det är lågenergi med eller utan dimmerfunktion ("kommer det gå att få tag på?") LED, E14, E27, volt och watt, designers hit och takfästen dit, transformatorer och haderajan... HJÄLP mig och den stackars lilla kollega som jag råkat hamna med just den arbetsdagen. Som tur är har jag lyckats hamna med två väldigt kunniga tjejer som även begåvats med ett tålamod som heter duga. Det tackar vi för.
Om max en vecka vill jag vara proffs på lampor och kunna ALLT, annars är det inte roligt längre. Höhö.
För er som har missat det, så arbetar jag sen några veckor tillbaka även på Ljusinspiration i Farsta. Sällan har jag känt mig så korkad på en arbetsplats. Det är lågenergi med eller utan dimmerfunktion ("kommer det gå att få tag på?") LED, E14, E27, volt och watt, designers hit och takfästen dit, transformatorer och haderajan... HJÄLP mig och den stackars lilla kollega som jag råkat hamna med just den arbetsdagen. Som tur är har jag lyckats hamna med två väldigt kunniga tjejer som även begåvats med ett tålamod som heter duga. Det tackar vi för.
Om max en vecka vill jag vara proffs på lampor och kunna ALLT, annars är det inte roligt längre. Höhö.
Tuesday, October 20, 2009
Reloaded.
Vad är grejen med mig och att aldrig hitta ett mellanting? Antingen är jag på tok för sysslolös för mitt eget bästa eller så är jag så sjukt arbetssam så att jag knappt finner tid till något annat.
Efter att ha varit ledig i sammanlagt 4 dagar i oktober kände jag att jag behövde ledighet och tid för mig själv. I fredags kom jag underfund med att 'shit, från idag jobbar jag elva dagar i sträck' och då kändes plötsligt allt nattsvart. Efter att ha tyckt synd om mig själv ett tag lyckades jag flirta till mig ledigt måndag & tisdag från Bokcompaniet (tack Victoria!) och ringde ut till mami och förvarnade henne om att jag tänkte våldgästa.
Det var det bästa jag hade kunnat göra. På ön kan jag inte aktivera mig, från att jag vaknar till att jag stupar i säng, hur gärna jag än skulle vilja. Där tvingas jag till att sova ut på morgonen, (skärgårdsluften tar på krafterna) sätta mig framför tvn inlindad i mitt täcke och bli serverad frukost, äta frukost i lugn och ro, klä på mig, mysa med mamma, promenera, läsa och göra absolut ingenting.
Sista tiden har bara vart som en 'ond cirkel' för mig (allt för att låta så dramatisk som möjligt). Jag har bara jobbat, kommit hem sent, orkat eller inte orkat laga mat, gått och lagt mig och sen upp igen dagen efter för att upprepa mönstret igen. Mitt hem har sett ut som ett bombat horhus, vilket gör att jag inte vill vara hemma, för att jag inte orkar ta tag i det, kylen är tom för att jag ändå inte orkar laga mat och jag känner mig ensam för att jag inte orkar träffa mina nära och kära. Det är ju ett jättedåligt mönster som inte alls är bra för mig, jag vet ju om det, men har inte funnit kraft till att göra nåt åt saken.
Men nu jävlar är batterierna laddade! Mammamammamamma, mitt hjärtegull, tvingade mig att bära ut tvätt som hon tvättat åt mig, hon har fryst ner matlådor åt mig som räcker till ett helt kompani och hon har kramat på mig, skrattat med mig och laddat mina batterier så jag känner mig som ny. Vad skulle jag göra utan min mamma? Hjärtat exploderar nästan av kärlek till den kvinnan.
Idag har jag städat, handlat, lagat mat och jag trivs hemma igen. Mot en ny arbetsvecka - nya friska tag!
Efter att ha varit ledig i sammanlagt 4 dagar i oktober kände jag att jag behövde ledighet och tid för mig själv. I fredags kom jag underfund med att 'shit, från idag jobbar jag elva dagar i sträck' och då kändes plötsligt allt nattsvart. Efter att ha tyckt synd om mig själv ett tag lyckades jag flirta till mig ledigt måndag & tisdag från Bokcompaniet (tack Victoria!) och ringde ut till mami och förvarnade henne om att jag tänkte våldgästa.
Det var det bästa jag hade kunnat göra. På ön kan jag inte aktivera mig, från att jag vaknar till att jag stupar i säng, hur gärna jag än skulle vilja. Där tvingas jag till att sova ut på morgonen, (skärgårdsluften tar på krafterna) sätta mig framför tvn inlindad i mitt täcke och bli serverad frukost, äta frukost i lugn och ro, klä på mig, mysa med mamma, promenera, läsa och göra absolut ingenting.
Sista tiden har bara vart som en 'ond cirkel' för mig (allt för att låta så dramatisk som möjligt). Jag har bara jobbat, kommit hem sent, orkat eller inte orkat laga mat, gått och lagt mig och sen upp igen dagen efter för att upprepa mönstret igen. Mitt hem har sett ut som ett bombat horhus, vilket gör att jag inte vill vara hemma, för att jag inte orkar ta tag i det, kylen är tom för att jag ändå inte orkar laga mat och jag känner mig ensam för att jag inte orkar träffa mina nära och kära. Det är ju ett jättedåligt mönster som inte alls är bra för mig, jag vet ju om det, men har inte funnit kraft till att göra nåt åt saken.
Men nu jävlar är batterierna laddade! Mammamammamamma, mitt hjärtegull, tvingade mig att bära ut tvätt som hon tvättat åt mig, hon har fryst ner matlådor åt mig som räcker till ett helt kompani och hon har kramat på mig, skrattat med mig och laddat mina batterier så jag känner mig som ny. Vad skulle jag göra utan min mamma? Hjärtat exploderar nästan av kärlek till den kvinnan.
Idag har jag städat, handlat, lagat mat och jag trivs hemma igen. Mot en ny arbetsvecka - nya friska tag!
Wednesday, September 30, 2009
10 månader
7 januari i år begravdes min pappa i Djurö kyrka.
Jag har aldrig varit så rädd för någonting någonsin. Bara dagarna innan begravningen hade vi varit i kyrkan och träffat prästen, sett på kyrkan, planerat ceremonin och sett på ett ungefär hur allting skulle gå till.
Min största skräck, och ett av mina största bekymmer, just då, var hur mina ben skulle kunna klara av att bära mig runt kistan när vi gick för att ta vårt sista farväl.
Det var mamma och jag som stod som 'närmast anhörig', förutom mina bröder och deras respektive, så alltså var det hon och jag som skulle gå först runt kistan.
Vi ville att ceremonin skulle spegla pappas personlighet så mycket som möjligt. Prästen sa några väl valda ord och jag ville att 'en stund på jorden' av Cornelis Vreeswijk och 'Mot skärgården' från Skärgårdsdoktorn skulle spelas.
Till sist kom stunden då det var dags. 7 januari stod för dörren.
Jag vaknade upp i Strömma, hemma hos min morbror, hörde de oroliga rösterna ute i köket, hörde hur min morbror oroade sig för om hans kavaj passade till skjortan. Egentligen var det ju inte alls det han oroade sig för, men han sökte antagligen efter något annat att fokusera på just då.
Jag gick upp, minns inte att jag pratade med någon, utan lyckades bara klä mig i min svarta klänning, äta en halv smörgås och sminka mig lite halvdant. Varför vet jag inte, det gick mest på rutin.
Det jag hade pratat mycket om tiden före, både med präst, släkt, krisgrupp och vänner, var om min inställning till 'lugnande'. Jag har alltid varit väldigt emot piller som på något sätt kan ändra på mitt sätt att tänka eller vara, men idag var jag desperat. Krisgruppen hade skrivit ut lugnande till mig och mamma och jag tog en 'till frukost', mest för att jag inte vågade annat. Jag visste att om min sorg någonsin skulle hinna ikapp mig så var det idag. Jag vågade inte det. Min rädsla går inte att beskriva med ord. Fanns det något som kunde få mitt helvete lite mildare så tog jag emot det med öppen famn.
Väl i bilen mot kyrkan kände jag mig fortfarande lugn. Vi hade fått instruktioner från prästen att komma ca 30 min tidigare, för att själva få se hur blommorna placerats, se på kistan, få vår tid med pappa innan kyrkan fylldes med anhöriga och andras sorg.
Nysnö låg längs landsvägen, solen gnistrade i skaren och en dag som denna hade varit underbar om det inte hade varit för att jag visste vad som väntade.
När jag skymtade kyrktornet fylldes mitt bröst med panik. Det hade inte spelat någon roll hur mycket lugnande jag hade ätit till frukost, alla känslor hann ikapp.
Jag hade varit övertygad om att vi själva skulle få vår tid utanför och i kyrkan. Men skärgårdsbor är ofta väldigt beroende av kollektivtrafiken under vintern. Så även idag, och på parkeringen stod folk och trampade på plats.
Min stora tröst var Amanda, Henrietta och Svante, som jag vet var där mycket för mig. De kramade om oss, de grät från hjärtat och jag ville bara fly. Jag önskade mig långt bort, till en tid då jag fortfarande hade en pappa som älskade mig och som jag kunde falla tillbaka på. Då jag hade en trygghet som bara en far kan ge.
Kyrkogången fylldes av mer och mer folk, jag försökte hålla god min och agera som någon slags värdinna, vilket egentligen är helt sjukt. Jag minns att jag stod där och hatade livet, när jag såg en bil komma rullandes och stanna en bit från kyrkan. Jag kände på mig att det var dom, så jag började gå mot bilen. Precis som jag trodde så var det mina 'ö-vänner'; Åsa, Marre, Sofie, Ida och Zanna kom ur bilen. Jag såg medlidandet i deras ögon och hela deras kroppsspråk medan jag försökte ta mig fram till dem, den korta vägen kändes som en evighet. Och precis som jag tänkte för mig själv att 'det här händer inte, nu orkar jag inte mer, nu skiter jag i det här' så hann Åsa fram till mig, omfamnade mig och sa 'vi är här, vi är här allihopa!' och så stod vi där och kramades allihop.
Dom orden kommer aldrig lämna mig. Det talar så mycket för vad äkta vänskap är. Precis när jag höll på att falla på riktigt, fysiskt som psykiskt, så stod vi där, tillsammans, och höll fast i varandra. Jag kommer alltid att älska er för det.
Mina ben bar mig och jag lyckades ta mig runt kistan. Med ett krampaktigt tag om mammas hand stod jag framme vid altaret och fick istället panik för att jag inte visste vad jag skulle säga. Alla tankar snurrade och jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Var det här min sista chans? Jag sa till mamma och prästen med panik i rösten att jag vet inte vad jag ska säga, och prästen sa att 'du behöver inte säga något alls, säg det tyst för dig själv' och jag tänkte bara; jagälskardigjaghatardethärjagälskardigjaghatardethärjagälskardig.
Mamma och jag stapplade oss tillbaka till våra platser, tog emot kramar och fina ord från de som senare passerade kistan tills vi inte klarade av att stå längre. Kyrkan var överfull så några fick stå upp. Prästen tog mina näsdukar och grät en skvätt själv för att hon blev så överväldigad.
Pappa var älskad.
'Mot skärgården' spelades och jag tror att då hade inget lugnade medel i världen kunnat verka på mig. Jag bröt ihop totalt och överröstade allt. Prästen kom och tog mammas hand, ledde henne ut. Mattias höll i sin Jessica. Martin höll i sin Jessica. Jag gick själv.
Men mina ben bar mig. Och idag är det 10 månader sen pappa gick bort. Jag kämpar vidare, för jag vill göra pappa stolt. Pappa älskade mitt positiva och glada sätt. Han älskade att jag var öppen, ärlig och driven. Därför reser jag 3 timmar om dagen för att arbeta i Nynäshamn, fast jag många gånger bara vill skita i allt.
Efter begravningsfikat tog jag pappas fotografi, höll det hårt i min famn och sa högt till honom 'kom nu pappa, nu skiter vi i det här' och så gick jag med fotot av honom och tittade på alla blommor han hade fått, läste meddelandena högt och visste att han hörde.
Den här bilden är hemsk. Men det är pappa och jag.
Jag har aldrig varit så rädd för någonting någonsin. Bara dagarna innan begravningen hade vi varit i kyrkan och träffat prästen, sett på kyrkan, planerat ceremonin och sett på ett ungefär hur allting skulle gå till.
Min största skräck, och ett av mina största bekymmer, just då, var hur mina ben skulle kunna klara av att bära mig runt kistan när vi gick för att ta vårt sista farväl.
Det var mamma och jag som stod som 'närmast anhörig', förutom mina bröder och deras respektive, så alltså var det hon och jag som skulle gå först runt kistan.
Vi ville att ceremonin skulle spegla pappas personlighet så mycket som möjligt. Prästen sa några väl valda ord och jag ville att 'en stund på jorden' av Cornelis Vreeswijk och 'Mot skärgården' från Skärgårdsdoktorn skulle spelas.
Till sist kom stunden då det var dags. 7 januari stod för dörren.
Jag vaknade upp i Strömma, hemma hos min morbror, hörde de oroliga rösterna ute i köket, hörde hur min morbror oroade sig för om hans kavaj passade till skjortan. Egentligen var det ju inte alls det han oroade sig för, men han sökte antagligen efter något annat att fokusera på just då.
Jag gick upp, minns inte att jag pratade med någon, utan lyckades bara klä mig i min svarta klänning, äta en halv smörgås och sminka mig lite halvdant. Varför vet jag inte, det gick mest på rutin.
Det jag hade pratat mycket om tiden före, både med präst, släkt, krisgrupp och vänner, var om min inställning till 'lugnande'. Jag har alltid varit väldigt emot piller som på något sätt kan ändra på mitt sätt att tänka eller vara, men idag var jag desperat. Krisgruppen hade skrivit ut lugnande till mig och mamma och jag tog en 'till frukost', mest för att jag inte vågade annat. Jag visste att om min sorg någonsin skulle hinna ikapp mig så var det idag. Jag vågade inte det. Min rädsla går inte att beskriva med ord. Fanns det något som kunde få mitt helvete lite mildare så tog jag emot det med öppen famn.
Väl i bilen mot kyrkan kände jag mig fortfarande lugn. Vi hade fått instruktioner från prästen att komma ca 30 min tidigare, för att själva få se hur blommorna placerats, se på kistan, få vår tid med pappa innan kyrkan fylldes med anhöriga och andras sorg.
Nysnö låg längs landsvägen, solen gnistrade i skaren och en dag som denna hade varit underbar om det inte hade varit för att jag visste vad som väntade.
När jag skymtade kyrktornet fylldes mitt bröst med panik. Det hade inte spelat någon roll hur mycket lugnande jag hade ätit till frukost, alla känslor hann ikapp.
Jag hade varit övertygad om att vi själva skulle få vår tid utanför och i kyrkan. Men skärgårdsbor är ofta väldigt beroende av kollektivtrafiken under vintern. Så även idag, och på parkeringen stod folk och trampade på plats.
Min stora tröst var Amanda, Henrietta och Svante, som jag vet var där mycket för mig. De kramade om oss, de grät från hjärtat och jag ville bara fly. Jag önskade mig långt bort, till en tid då jag fortfarande hade en pappa som älskade mig och som jag kunde falla tillbaka på. Då jag hade en trygghet som bara en far kan ge.
Kyrkogången fylldes av mer och mer folk, jag försökte hålla god min och agera som någon slags värdinna, vilket egentligen är helt sjukt. Jag minns att jag stod där och hatade livet, när jag såg en bil komma rullandes och stanna en bit från kyrkan. Jag kände på mig att det var dom, så jag började gå mot bilen. Precis som jag trodde så var det mina 'ö-vänner'; Åsa, Marre, Sofie, Ida och Zanna kom ur bilen. Jag såg medlidandet i deras ögon och hela deras kroppsspråk medan jag försökte ta mig fram till dem, den korta vägen kändes som en evighet. Och precis som jag tänkte för mig själv att 'det här händer inte, nu orkar jag inte mer, nu skiter jag i det här' så hann Åsa fram till mig, omfamnade mig och sa 'vi är här, vi är här allihopa!' och så stod vi där och kramades allihop.
Dom orden kommer aldrig lämna mig. Det talar så mycket för vad äkta vänskap är. Precis när jag höll på att falla på riktigt, fysiskt som psykiskt, så stod vi där, tillsammans, och höll fast i varandra. Jag kommer alltid att älska er för det.
Mina ben bar mig och jag lyckades ta mig runt kistan. Med ett krampaktigt tag om mammas hand stod jag framme vid altaret och fick istället panik för att jag inte visste vad jag skulle säga. Alla tankar snurrade och jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Var det här min sista chans? Jag sa till mamma och prästen med panik i rösten att jag vet inte vad jag ska säga, och prästen sa att 'du behöver inte säga något alls, säg det tyst för dig själv' och jag tänkte bara; jagälskardigjaghatardethärjagälskardigjaghatardethärjagälskardig.
Mamma och jag stapplade oss tillbaka till våra platser, tog emot kramar och fina ord från de som senare passerade kistan tills vi inte klarade av att stå längre. Kyrkan var överfull så några fick stå upp. Prästen tog mina näsdukar och grät en skvätt själv för att hon blev så överväldigad.
Pappa var älskad.
'Mot skärgården' spelades och jag tror att då hade inget lugnade medel i världen kunnat verka på mig. Jag bröt ihop totalt och överröstade allt. Prästen kom och tog mammas hand, ledde henne ut. Mattias höll i sin Jessica. Martin höll i sin Jessica. Jag gick själv.
Men mina ben bar mig. Och idag är det 10 månader sen pappa gick bort. Jag kämpar vidare, för jag vill göra pappa stolt. Pappa älskade mitt positiva och glada sätt. Han älskade att jag var öppen, ärlig och driven. Därför reser jag 3 timmar om dagen för att arbeta i Nynäshamn, fast jag många gånger bara vill skita i allt.
Efter begravningsfikat tog jag pappas fotografi, höll det hårt i min famn och sa högt till honom 'kom nu pappa, nu skiter vi i det här' och så gick jag med fotot av honom och tittade på alla blommor han hade fått, läste meddelandena högt och visste att han hörde.
Den här bilden är hemsk. Men det är pappa och jag.
Sunday, September 06, 2009
1-års dagen.
Vilken fin helg det har varit!
I fredags, efter jobbet, åkte jag hem till Sofie och Manne, där Åsa befann sig och hade maten klar lagom till jag tittade in. Sen kom även moster Marre och kvällen blev jättetrevlig. Manne är min favorit och jag är sjukt förväntansfull på att få följa hans utveckling.
I lördags träffade jag Engla och eftersom sommaren verkar vilja klamra sig fast ett tag till så promenerade vi runt i Årsta, tog en promenad till Söder där vi tog en öl på 54. Senare mötte vi upp Dozzi för mys hemma hos mig med film och godis. De sov över och vi tog en sovmorgon, åt frukost tillsammans och sedan var Dozzi tvungen att lämna oss för ytterligare en tung arbetsdag på Pressbyrån.
Jag och Engla åkte senare till IKEA, mest för att ha något att göra, och medan vi gick där så fick jag ett samtal från en blomsteraffär som tydligen ville lämna blommor hemma hos mig.
Jag förstod först inte vad människan sa, utan trodde att det var någon som ringde från ett jobb som jag hade sökt (troligt, en söndageftermiddag), men mycket riktigt. När jag kom hem hade jag en stor bukett med blommor som väntade på mig.
Jag och Johan firar ett år idag (var tog tiden vägen?) och det lilla livet befinner sig i USA dagen till ära.
Inte bara romantisk, poetisk hade han blivit också, och som om inte blommorna var nog hade han även skrivit en liten dikt.
Gulle han, sånt här skulle man ju kunna vänja sig vid...
I fredags, efter jobbet, åkte jag hem till Sofie och Manne, där Åsa befann sig och hade maten klar lagom till jag tittade in. Sen kom även moster Marre och kvällen blev jättetrevlig. Manne är min favorit och jag är sjukt förväntansfull på att få följa hans utveckling.
I lördags träffade jag Engla och eftersom sommaren verkar vilja klamra sig fast ett tag till så promenerade vi runt i Årsta, tog en promenad till Söder där vi tog en öl på 54. Senare mötte vi upp Dozzi för mys hemma hos mig med film och godis. De sov över och vi tog en sovmorgon, åt frukost tillsammans och sedan var Dozzi tvungen att lämna oss för ytterligare en tung arbetsdag på Pressbyrån.
Jag och Engla åkte senare till IKEA, mest för att ha något att göra, och medan vi gick där så fick jag ett samtal från en blomsteraffär som tydligen ville lämna blommor hemma hos mig.
Jag förstod först inte vad människan sa, utan trodde att det var någon som ringde från ett jobb som jag hade sökt (troligt, en söndageftermiddag), men mycket riktigt. När jag kom hem hade jag en stor bukett med blommor som väntade på mig.
Jag och Johan firar ett år idag (var tog tiden vägen?) och det lilla livet befinner sig i USA dagen till ära.
Inte bara romantisk, poetisk hade han blivit också, och som om inte blommorna var nog hade han även skrivit en liten dikt.
Gulle han, sånt här skulle man ju kunna vänja sig vid...
Friday, September 04, 2009
Dröm 1/9 -09
Pappa har lämnat oss.
Jag och mamma sitter i köket, vi är så slutkörda av sorg och oro att vi inte ens orkar prata med varandra.
Stämningen är spänd, jag har ett obehag i hela kroppen.
Vi har inte hört av pappa på länge, vet inte vad han gör, var han befinner sig eller hur han mår.
Sen går jag ut, jag sätter mig framför huset, på stentrapporna precis vid farmors rosenbuskar och jag slår hans mobilnummer från min telefon. Jag minns fortfarande numret och var noga med att slå det rätt 'papi' kommer upp på displayen och signaler går fram.
Han svarar. Jag minns hans röst, och jag minns lättnaden jag kände i drömmen av att jag kände igen den.
Han lät precis som jag minns fast lugnare, tryggare. Jag frågade varför han hade lämnat oss men jag fick inget svar. Jag frågade om han kommer tillbaka, men han sa nej. 'Det går inte. Jag mår bättre här. Jag mår bättre än vad jag har gjort på länge.'
Och jag accepterade det. Efter ytterligare en stunds samtal, där han gång på gång försäkrade mig om att han mådde bättre än någonsin, trivdes med livet och var lycklig, så accepterade jag på något sätt att han hade lämnat oss, i utbyte mot att vi skulle höras av titt som tätt och han skulle berätta för mig hur han hade det. Han sa att han fortfarande älskade oss, att det inte var på grund av mig eller mamma som han hade lämnat oss, utan att det var 'till det bättre.'
Och där någonstans avslutade vi samtalet och jag vaknade.
Fan, det är så jävla konstigt. Han är så jävla nära mig i de här drömmarna så jag nästan vill tro att han 'besöker' mig i sömnen för att säga att allt är bra. Att han älskar oss, tänker på oss och saknar oss. Det är så sjukt, men allt är så tydligt i de här drömmarna. Jag minns detaljer som i andra drömmar inte ens skulle finnas.
En annan grej som jag tycker är jävligt konstig är att jag ALLTID hamnar på samma plats i de drömmar när jag träffar/pratar med pappa. Framför vårt hus, på berget, vid flaggstången. Vad är grejen med det? Jag blir tokig.
Jag saknar honom så förskräckligt mycket så jag kan inte ens sätta ord på det.
Det har redan gått nio månader och jag hatar att jag fortfarande jobbar på att vänja mig vid tanken på att aldrig mer få träffa min pappa.
Mer än i drömmarna.
Jag och mamma sitter i köket, vi är så slutkörda av sorg och oro att vi inte ens orkar prata med varandra.
Stämningen är spänd, jag har ett obehag i hela kroppen.
Vi har inte hört av pappa på länge, vet inte vad han gör, var han befinner sig eller hur han mår.
Sen går jag ut, jag sätter mig framför huset, på stentrapporna precis vid farmors rosenbuskar och jag slår hans mobilnummer från min telefon. Jag minns fortfarande numret och var noga med att slå det rätt 'papi' kommer upp på displayen och signaler går fram.
Han svarar. Jag minns hans röst, och jag minns lättnaden jag kände i drömmen av att jag kände igen den.
Han lät precis som jag minns fast lugnare, tryggare. Jag frågade varför han hade lämnat oss men jag fick inget svar. Jag frågade om han kommer tillbaka, men han sa nej. 'Det går inte. Jag mår bättre här. Jag mår bättre än vad jag har gjort på länge.'
Och jag accepterade det. Efter ytterligare en stunds samtal, där han gång på gång försäkrade mig om att han mådde bättre än någonsin, trivdes med livet och var lycklig, så accepterade jag på något sätt att han hade lämnat oss, i utbyte mot att vi skulle höras av titt som tätt och han skulle berätta för mig hur han hade det. Han sa att han fortfarande älskade oss, att det inte var på grund av mig eller mamma som han hade lämnat oss, utan att det var 'till det bättre.'
Och där någonstans avslutade vi samtalet och jag vaknade.
Fan, det är så jävla konstigt. Han är så jävla nära mig i de här drömmarna så jag nästan vill tro att han 'besöker' mig i sömnen för att säga att allt är bra. Att han älskar oss, tänker på oss och saknar oss. Det är så sjukt, men allt är så tydligt i de här drömmarna. Jag minns detaljer som i andra drömmar inte ens skulle finnas.
En annan grej som jag tycker är jävligt konstig är att jag ALLTID hamnar på samma plats i de drömmar när jag träffar/pratar med pappa. Framför vårt hus, på berget, vid flaggstången. Vad är grejen med det? Jag blir tokig.
Jag saknar honom så förskräckligt mycket så jag kan inte ens sätta ord på det.
Det har redan gått nio månader och jag hatar att jag fortfarande jobbar på att vänja mig vid tanken på att aldrig mer få träffa min pappa.
Mer än i drömmarna.
Alltid älskad, aldrig glömd
Sunday, August 23, 2009
Boys are back in town!
Nu gör vi det här snabbt och smärtfritt...
- Jag har fått jobb gånger 2; News bar i Älvsjömässan och Bokcompaniet, Nynäshamn.
- Jag är 'back in town' (kom och lek!)
- Manne är utklämd! Två veckor tidigare än beräknat. Som vi har längtat!
- Jag ska bli faster igen. Storken väntas komma i början av januari.
Jag var nog inte på humör för att blogga idag egentligen. Det här får utvecklas till ett senare tillfälle. Kanske.
- Jag har fått jobb gånger 2; News bar i Älvsjömässan och Bokcompaniet, Nynäshamn.
- Jag är 'back in town' (kom och lek!)
- Manne är utklämd! Två veckor tidigare än beräknat. Som vi har längtat!
- Jag ska bli faster igen. Storken väntas komma i början av januari.
Jag var nog inte på humör för att blogga idag egentligen. Det här får utvecklas till ett senare tillfälle. Kanske.
Friday, August 14, 2009
'Sommaren fryser till is'?
Här sitter jag, vilket jag har gjort sen i maj, och känner hur sommaren lider mot sitt slut. Attans, attans, attans tänker jag då och vet vilket elände man har framför sig med höst, kyla, mörker och framför allt; jobbsök!
Det sistnämnda känns det dock, för stunden, som att jag kan leva med. Bara kommande vecka har jag tre intervjuer att bege mig iväg på men det betyder inte att jag ropar hej.
Men jag måste erkänna att hösten skrämmer mig lite. Jag vet ju hur väderberoende jag är. Fast jag vet ju även att när man väl sitter där i höst med värmeljus, en filt och en jättekopp té i soffan så är det ju inte direkt så att jag klagar... Himla velande på mig hela tiden.
Sommaren 2009 kan jag iallafall se tillbaka på och vara nöjd med. Det känns som att jag har hunnit med en del, trots att min ekonomiska situation (eller oekonomiska situation kanske?) har gjort sitt bästa för att begränsa mig.
Jag har flängt runt lite i landet, har varit i Strömstad, Lidköping och Falköping... Jag har tillochmed varit på inte mindre än TVÅ campingar. Den ni!
Men som sagt, sommaren lider mot sitt slut och nu försöker jag bara njuta av den sista tiden och umgås med alla ö-människor innan jag ska återgå till mitt normala liv igen och flytta tillbaka till stan. Hjälp vad jag kommer sakna mamma... som den lilla morsgris jag har blivit.
Nu ska jag få i mig lite lunch innan jag beger mig mot lanthandeln som badjävlarna verkar ha övergivit för säsongen. Och kom ihåg; måndag tisdag och eventuellt onsdag har jag arbetsintervjuer att gå på. Tänk på mig då och wish me luck!
Ses snart!
Det sistnämnda känns det dock, för stunden, som att jag kan leva med. Bara kommande vecka har jag tre intervjuer att bege mig iväg på men det betyder inte att jag ropar hej.
Men jag måste erkänna att hösten skrämmer mig lite. Jag vet ju hur väderberoende jag är. Fast jag vet ju även att när man väl sitter där i höst med värmeljus, en filt och en jättekopp té i soffan så är det ju inte direkt så att jag klagar... Himla velande på mig hela tiden.
Sommaren 2009 kan jag iallafall se tillbaka på och vara nöjd med. Det känns som att jag har hunnit med en del, trots att min ekonomiska situation (eller oekonomiska situation kanske?) har gjort sitt bästa för att begränsa mig.
Jag har flängt runt lite i landet, har varit i Strömstad, Lidköping och Falköping... Jag har tillochmed varit på inte mindre än TVÅ campingar. Den ni!
Men som sagt, sommaren lider mot sitt slut och nu försöker jag bara njuta av den sista tiden och umgås med alla ö-människor innan jag ska återgå till mitt normala liv igen och flytta tillbaka till stan. Hjälp vad jag kommer sakna mamma... som den lilla morsgris jag har blivit.
Nu ska jag få i mig lite lunch innan jag beger mig mot lanthandeln som badjävlarna verkar ha övergivit för säsongen. Och kom ihåg; måndag tisdag och eventuellt onsdag har jag arbetsintervjuer att gå på. Tänk på mig då och wish me luck!
Ses snart!
Thursday, June 25, 2009
Polaren Per är kärlekskrank
Hjälp vad den här sommaren kommer präglas av herr Vreeswijk, känner jag redan nu, bara några veckor in i juni.
Soliga kvällar efter att jobbet i lanthandeln har avslutats hoppar personalen ifråga (alltså jag, Linnea, Amanda och Henrietta) ner i våra båtar och tar oss antingen till Linneas brygga med kvällssol eller Amanda & Henriettas brygga med stort eldkar på. Där placerar vi oss iallafall med gitarrer och i bästa fall även öl/rosévin och sjunger visor tills solen går upp igen. Ofta har vi även sällskap i form av diverse Björkholmare, släktingar och 'annat löst folk' som stämmer in i vår sång och våra kalas. Kort sagt så kan jag säga att det inte går någon som helst nöd på mig här ute. Vissa kvällar är jag nästan tvungen att nypa mig själv i armen, för såhär bra får man väl nästan inte ha det?
De sista fyra dagarna har solen visat sig från sin bästa sida, och detta skulle jag naturligtvis utnyttja, så nu sitter jag här med en solbränd underläpp. Det är något jag aldrig lyckats med förr.
Jag träffade dessutom min nyfunne vän Kristoffer i tisdags och han informerade mig om hur värdelös jag är på att uppdatera detta elände till blogg. Så detta inlägg, min käre idiot (du bad om det) dedikerar jag till dig.
Tack för senast min vän, det var väldigt trevligt. Det gör vi om.
... Och du är ingen idiot.
Soliga kvällar efter att jobbet i lanthandeln har avslutats hoppar personalen ifråga (alltså jag, Linnea, Amanda och Henrietta) ner i våra båtar och tar oss antingen till Linneas brygga med kvällssol eller Amanda & Henriettas brygga med stort eldkar på. Där placerar vi oss iallafall med gitarrer och i bästa fall även öl/rosévin och sjunger visor tills solen går upp igen. Ofta har vi även sällskap i form av diverse Björkholmare, släktingar och 'annat löst folk' som stämmer in i vår sång och våra kalas. Kort sagt så kan jag säga att det inte går någon som helst nöd på mig här ute. Vissa kvällar är jag nästan tvungen att nypa mig själv i armen, för såhär bra får man väl nästan inte ha det?
De sista fyra dagarna har solen visat sig från sin bästa sida, och detta skulle jag naturligtvis utnyttja, så nu sitter jag här med en solbränd underläpp. Det är något jag aldrig lyckats med förr.
Jag träffade dessutom min nyfunne vän Kristoffer i tisdags och han informerade mig om hur värdelös jag är på att uppdatera detta elände till blogg. Så detta inlägg, min käre idiot (du bad om det) dedikerar jag till dig.
Tack för senast min vän, det var väldigt trevligt. Det gör vi om.
... Och du är ingen idiot.
Sunday, April 05, 2009
5/4 -09
Nu är våren här! Blir lika förvånad varje gång över vad den gör med mitt humör. Jag blir så mycket gladare, piggare och det känns som att luften blir lättare att andas på något sätt. Himla märkligt, men tamejfan på tiden att den kommit. Om det kommer snö en gång till så vet jag inte vad jag gör. Det räcker nu. 
Jag har jobbat i helgen. Big surprise. Kalasväder hela helgen och jag har stått på dårhuset. Men jag är inte bitter. I fredags åkte jag hem till Tindra på Stora Essingen, vi käkade middag, drack öl och snackade skit. Vi hade inte setts på alldeles för länge, så samtalsämnen var det ingen brist på. Det är märkligt med henne, för från första stunden jag träffade henne så kändes det som att vi hade kännt varandra alltid. Allt bara flöt på, hon var skittrevlig och lättsam och vi klaffade på en gång. Himla kul när det är ömsesidigt också.
Igår var det inflyttningsfest hos Fredrik i Gamla stan. Tokfin tvåa högst upp på Stora Nygatan, man kan ju inte vara annat än lite avundsjuk.
Lägenheten var kvällen till ära proppad med trevligt folk, många av mina favoriter, så jag är sjukt nöjd med kvällen. Vaknade i morse med världens pannknack. Det var så illa så det hjälpte inte ens med en Ipren, utan jag fick peta i mig två. Jag som egentligen är emot värktabletter.
Och eftersom jag var ledig idag så är det klart att solen gömde sig bakom gråa moln. Iofs kanske det var lika bra, annars hade jag haft ångest för att jag inte kom ut tidigare än jag gjorde. Daniel ringde och sa att vi behövde pizza, så då åt vi pizza och kollade på Jönssonligan på Mallorca. Dagen var räddad!
Nu är det läggdags för min del. Back to work imorgon, pass på medan man har ett!
Amanda och jag på Amandas balkong.
Och jag är 'one of the dudes' i vanlig ordning.
Monday, March 30, 2009
30/3 -09
Måndag idag, och jag är ledig. Helgen har vart lugn, vilket nog har varit precis vad jag har behövt. Jag var så förbannat irriterad på snön som kom i fredags så jag bestämde mig för att köpa godis och gå hem och lägga mig på soffan i ren protest.
På lördagen åkte jag hem till morbror i Strömma, efter jobbet, och blev omhändertagen. God mat, trevligt sällskap och underhållning gjorde min lördag klockren!
Sen blev det söndag och det var dags för mig att bege mig mot stan igen. Jag mötte upp Mattias på en fika innan jag begav mig till Gubbängen på lite födelsedagsfirande för mitt kusinbarn som gick och fyllde 18. Summan av kardemumman; jag är sjukt nöjd med helgen som gick lite i 'släktträffens tecken'. Och jag är även nöjd med att vara ledig idag.
Solen skiner, det känns lite som att våren är på väg (intalar jag mig själv) och varje gång jag är med om något som jag vet att pappa skulle uppskatta så kan jag inte låta bli att tänka; ser du det här, pappa?
Jag vet hur han älskade våren och försommaren.
Ljumma försommarkvällar åkte pappa och jag ofta ut med roddbåten för att rycka strömming. Vi kunde sitta i det där fridfulla, lugna i flera timmar, oftast utan att få någon fisk med oss hem, men det gjorde ingenting. Vi var mest ute efter det sociala. Vi har alltid haft en nära kontakt, men efter att jag flyttade hemifrån pratade vi inte lika ofta längre. Pappa var inget fan av att prata i telefon, utan såg hellre till att vi fick sådana här stunder tillsammans istället. Vi pratade om allt, skrattade mycket och njöt av stunden. När jag tänker tillbaka nu kan jag inte minnas att jag var annat än lycklig.
Idag är en tung dag. Jag saknar honom så att det gör fysiskt ont. Jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt att sakna någon så. Och jag är så förbannat trött på att sakna.
Ingen kan någonsin ta din plats i mitt hjärta. Du var speciell på många, många sätt och vi (läs; jag) kunde ofta bråka och skrika tills luften tog slut, men allt var av kärlek. Jag slutade aldrig älska dig, oavsett hur ofta jag hävdade motsatsen. Jag ångrar inget jag har sagt och jag kommer inte att helgonförklara dig bara för att du inte finns mer, för du kunde vara förbannat jävla jobbig, envis, tjurskallig och påfrestande. Men bakom allt det fanns ingen bättre än du. Och jag hatar att jag behöver dig nu.
Dagen då vi ska sprida askan av honom i havet närmar sig. Kommer jag någonsin kunna rycka strömming igen?
Thursday, March 19, 2009
19/3 -09
Igår hade jag en sån där dag när ALLT, vad man än gör, går åt fanders.
Jag slog in allt fel i kassan, jag gav tillbaka fel växel till kunder, jag gav fel information, jag gjorde 30 kopior av fel papper, jag låste mig själv ute ur lägenheten...
När dagen led mot sitt slut var jag så förbaskat trött på mig själv så jag ville bara gå och lägga mig. Vilket jag efter mycket om och men också gjorde.
Men det var inte bara negativt. Sofie och Zanna kikade in på jobbet och vi gick ut i vårsolen och tog en fika. Sofie blir bara finare och finare med sin växande mage. Tänk att vi kommer ha en bebis som en del av vårt gäng om ett år vid den här tiden, det är helt fantastiskt! I can't wait!
Innan jobbet slog jag på stort och gick och köpte mig en ny mobil. En rosa Sony Ericsson T700. Den ni!
Och efter jobbet gick jag, Daniel och Derin och käkade pizza på 'Emelis' (kul att ha samma namn som stans mesigaste pizzeria. Ingen rabatt får jag för eländet heller. Jag har försökt. Två gånger.)
Dozzi kom och hälsade på, direkt från Uppsala, och efter att jag hade hämtat mina extranycklar hos gammelmoster kom vi äntligen in i lägenheten. Vi delade på en flaska vitt och pratade om allt från DNA till gotlänningar. (?) Dozzi - min ständiga glädjespridare.
Idag var jag ledig, och innan jag gick upp i morse låg jag nästan och tvivlade på om det var värt att gå upp överhuvudtaget, med tanke på gårdagens otursdag. Till sist tog jag mig i kragen och gjorde mig en lyxfrukost. Skulle fixat en tvättid men kände att jag förtjänade en dag där jag inte bara gjorde sånt jag borde utan sånt jag vill, så jag lekte med Albin. Och Engla. Och sen föreläsning med Marre på universitetet. Nu är jag helt slut. Jag måste ha traskat minst en mil med Albin i stormen idag, i ett försök att lära människan namnen på några av Stockholms gator. Drottninggatan exempelvis? Kungsgatan? Ringvägen? Killen har bott i Stockholm hela sitt liv, men det var först idag han fick någon slags klarhet i vart alla gator folk snackar om faktiskt låg.
Dagens goda gärning från min sida.
Dags att ladda batterierna inför morgondagens bravader. Tillbaka till Dårhuset och därefter ut till Waxholm på middag.
Tack för mig.
Jag slog in allt fel i kassan, jag gav tillbaka fel växel till kunder, jag gav fel information, jag gjorde 30 kopior av fel papper, jag låste mig själv ute ur lägenheten...
När dagen led mot sitt slut var jag så förbaskat trött på mig själv så jag ville bara gå och lägga mig. Vilket jag efter mycket om och men också gjorde.
Men det var inte bara negativt. Sofie och Zanna kikade in på jobbet och vi gick ut i vårsolen och tog en fika. Sofie blir bara finare och finare med sin växande mage. Tänk att vi kommer ha en bebis som en del av vårt gäng om ett år vid den här tiden, det är helt fantastiskt! I can't wait!
Innan jobbet slog jag på stort och gick och köpte mig en ny mobil. En rosa Sony Ericsson T700. Den ni!
Och efter jobbet gick jag, Daniel och Derin och käkade pizza på 'Emelis' (kul att ha samma namn som stans mesigaste pizzeria. Ingen rabatt får jag för eländet heller. Jag har försökt. Två gånger.)
Dozzi kom och hälsade på, direkt från Uppsala, och efter att jag hade hämtat mina extranycklar hos gammelmoster kom vi äntligen in i lägenheten. Vi delade på en flaska vitt och pratade om allt från DNA till gotlänningar. (?) Dozzi - min ständiga glädjespridare.
Idag var jag ledig, och innan jag gick upp i morse låg jag nästan och tvivlade på om det var värt att gå upp överhuvudtaget, med tanke på gårdagens otursdag. Till sist tog jag mig i kragen och gjorde mig en lyxfrukost. Skulle fixat en tvättid men kände att jag förtjänade en dag där jag inte bara gjorde sånt jag borde utan sånt jag vill, så jag lekte med Albin. Och Engla. Och sen föreläsning med Marre på universitetet. Nu är jag helt slut. Jag måste ha traskat minst en mil med Albin i stormen idag, i ett försök att lära människan namnen på några av Stockholms gator. Drottninggatan exempelvis? Kungsgatan? Ringvägen? Killen har bott i Stockholm hela sitt liv, men det var först idag han fick någon slags klarhet i vart alla gator folk snackar om faktiskt låg.
Dagens goda gärning från min sida.
Dags att ladda batterierna inför morgondagens bravader. Tillbaka till Dårhuset och därefter ut till Waxholm på middag.
Tack för mig.
Friday, March 13, 2009
Kära dagbok.
För att hålla med Sofie och hennes kommentar om min grann-situation; ja, visst är det konstigt att jag får så märkliga grannar hela tiden? Jag trodde att jag hade mitt på det torra när jag flyttade ifrån den galna finska tanten som försökte ta sig in i min förra lägenhet och ropade i min brevlåda "Får jag komma in?! Får jag komma in?!" Vad fan tror du kärring? NEJ, du får inte komma in. Mamma, som var på besök den kvällen, mer eller mindre galopperade in i köket efter en kniv, innan hon förstod att det bara handlade om en alkoholiserad sällskapssjuk kvinna som ville bekanta sig lite med sina nyinflyttade grannar. (?)
Just den här helgen behöver jag inte bry mig om några grannar överhuvudtaget. Jag befinner mig nämligen på ön hos mami, där grannarna inte direkt växer på träd en årstid som denna.
Jag har ledigt hela helgen. Jag minns inte ens när det hände senast. Fredag till söndag är jag fri som fågeln och ledigheten började med frukostbuffé på cafe string med min käre vän Ida.
Lång och vacker som en dag mötte hon upp mig vid Medborgarplatsen halv nio i morse. Vi satt i några timmar och babblade på så pass att kaffet hann bli kallt både en och två gånger.
Ida - denna fantastiska människa som alltid, alltid, alltid säger rätt saker. Som har ett hjärta av guld och som ger kramar som värmer ända in i själen. Jag hade inte kunnat få en bättre start på dagen.
Sen begav jag mig till Slussen, satt på bussen i en timme till Sollenkroka där båten väntade. Båtresan tog en halvtimme, som vanligt, och var det jobbigaste hittills idag. Många, många minnen av pappa nästan överallt, bara på den korta båtresan. Jag var tvungen att svälja klumpen i halsen ett flertal gånger och lyckades förvånansvärt bra med att samla mig.
Mamma stod i solen på bryggan för att möta mig och jag kände ändå en viss trygghet, trots allt.
Idag har vi rensat lite i källaren bland mina sparade leksaker, helt sjukt vilket bortskämt barn jag var!
Nu lagar mamma god middag, jag har korkat upp en flaska rött och senare slår vi oss ner framför tvn och njuter av Sveriges värdelösa program-utbud.
Jag finner fortfarande lugnet här ute, vilket jag var orolig för att jag inte skulle göra.
So far so good.
Trevlig helg!
Just den här helgen behöver jag inte bry mig om några grannar överhuvudtaget. Jag befinner mig nämligen på ön hos mami, där grannarna inte direkt växer på träd en årstid som denna.
Jag har ledigt hela helgen. Jag minns inte ens när det hände senast. Fredag till söndag är jag fri som fågeln och ledigheten började med frukostbuffé på cafe string med min käre vän Ida.
Lång och vacker som en dag mötte hon upp mig vid Medborgarplatsen halv nio i morse. Vi satt i några timmar och babblade på så pass att kaffet hann bli kallt både en och två gånger.
Ida - denna fantastiska människa som alltid, alltid, alltid säger rätt saker. Som har ett hjärta av guld och som ger kramar som värmer ända in i själen. Jag hade inte kunnat få en bättre start på dagen.
Sen begav jag mig till Slussen, satt på bussen i en timme till Sollenkroka där båten väntade. Båtresan tog en halvtimme, som vanligt, och var det jobbigaste hittills idag. Många, många minnen av pappa nästan överallt, bara på den korta båtresan. Jag var tvungen att svälja klumpen i halsen ett flertal gånger och lyckades förvånansvärt bra med att samla mig.
Mamma stod i solen på bryggan för att möta mig och jag kände ändå en viss trygghet, trots allt.
Idag har vi rensat lite i källaren bland mina sparade leksaker, helt sjukt vilket bortskämt barn jag var!
Nu lagar mamma god middag, jag har korkat upp en flaska rött och senare slår vi oss ner framför tvn och njuter av Sveriges värdelösa program-utbud.
Jag finner fortfarande lugnet här ute, vilket jag var orolig för att jag inte skulle göra.
So far so good.
Trevlig helg!
Wednesday, March 11, 2009
Drama, drama, drama.
När jag låg i min säng i morse, mellan att vara vaken och sovande, så hör jag plötsligt ett illvrål. Jag tänker något i stil med 'jävla ungar, klockan är inte ens nio, måste ni härja ute på gatan och skrika som kniven sitter i er?'
När jag sedan börjar vakna till lite och fortsätter att höra dessa skrik som låter som de kommer från någon som verkligen fruktar för sitt liv, så fattar jag att rösterna inte kommer utifrån, utan från lägenheten på andra sidan min sovrumsvägg. Jag hör hur tjejen i fråga blir jagad, hur han får tag i henne och hur hon ropar "Sluta slå mig hela tiden!" upprepade gånger. Sen blir det helt tyst i lägenheten. Ibland hör jag tjejen gråta tyst, men killen verkar ha lämnat lägenheten. Vid den här tidpunkten har jag redan larmat polisen och de kom efter typ 10 minuter.
Ungefär en halvtimme efter att polisen åkt härifrån ringer de mig från sjukhuset och säger att tjejen efter omständigheterna mår okej och så blir jag förhörd över telefonen.
Så framöver kanske jag blir kallad till rättegång som något slags vittne. Helvete.
Vilken grej va?
Nu sitter jag och är livrädd för att dåren ifråga ska få reda på att det är jag som har larmat polisen och kommer hit och slår in dörren. Men jag vet att det är lite väl paranoida tankar från min sida.
Nu är det läggdags igen. Hoppas på ett trevligare uppvaknande imorgon.
När jag sedan börjar vakna till lite och fortsätter att höra dessa skrik som låter som de kommer från någon som verkligen fruktar för sitt liv, så fattar jag att rösterna inte kommer utifrån, utan från lägenheten på andra sidan min sovrumsvägg. Jag hör hur tjejen i fråga blir jagad, hur han får tag i henne och hur hon ropar "Sluta slå mig hela tiden!" upprepade gånger. Sen blir det helt tyst i lägenheten. Ibland hör jag tjejen gråta tyst, men killen verkar ha lämnat lägenheten. Vid den här tidpunkten har jag redan larmat polisen och de kom efter typ 10 minuter.
Ungefär en halvtimme efter att polisen åkt härifrån ringer de mig från sjukhuset och säger att tjejen efter omständigheterna mår okej och så blir jag förhörd över telefonen.
Så framöver kanske jag blir kallad till rättegång som något slags vittne. Helvete.
Vilken grej va?
Nu sitter jag och är livrädd för att dåren ifråga ska få reda på att det är jag som har larmat polisen och kommer hit och slår in dörren. Men jag vet att det är lite väl paranoida tankar från min sida.
Nu är det läggdags igen. Hoppas på ett trevligare uppvaknande imorgon.
Monday, March 09, 2009
9/3 -09
Oj vilken skitdag jag har haft idag. Fick en svimningsattack nångång innan lunch, sen blev jag inte riktigt mig själv igen. Gick mest och tyckte synd om mig själv och önskade att dagen skulle ta slut.
Sen, efter stängning, så stod pinglan Engla utanför och väntade på mig. Redan då kände jag att dagen var räddad. Vi kilade till muffinbacery, tog en foccacia och en brownie att dela på och snackade skit tills stället stängde. Sen promenerade vi därifrån till Skärmarbrink bara för att hinna prata ännu mer. Sist vi sågs var i november någon gång, vi hade en hel del att ta igen. Kära lilla människa vad du betyder mycket för mig! Du är tamejtusan omöjlig att tröttna på!
Stefanie kilade in på mitt jobb idag också, fina hon som vågade sig in trots att jag var tjurskallig sist vi hördes av. Vi ses imorgon, då ska jag vara snäll igen. Försöka går ju...
På fredag åker jag till mami, vi ska ha en myshelg för första gången på alldeles för länge. Och jag ska sova på ön för första gången sen alla konstigheter som hänt på senare tid. Hoppas att det kommer gå bra och inte känns alltför konstigt.
Nu måste jag undersöka min tv. Jag lyckades radera alla mina kanaler och jag fattar inte hur jag får in dom igen?
Snälla bullen, hjälp mig.
Sen, efter stängning, så stod pinglan Engla utanför och väntade på mig. Redan då kände jag att dagen var räddad. Vi kilade till muffinbacery, tog en foccacia och en brownie att dela på och snackade skit tills stället stängde. Sen promenerade vi därifrån till Skärmarbrink bara för att hinna prata ännu mer. Sist vi sågs var i november någon gång, vi hade en hel del att ta igen. Kära lilla människa vad du betyder mycket för mig! Du är tamejtusan omöjlig att tröttna på!
Stefanie kilade in på mitt jobb idag också, fina hon som vågade sig in trots att jag var tjurskallig sist vi hördes av. Vi ses imorgon, då ska jag vara snäll igen. Försöka går ju...
På fredag åker jag till mami, vi ska ha en myshelg för första gången på alldeles för länge. Och jag ska sova på ön för första gången sen alla konstigheter som hänt på senare tid. Hoppas att det kommer gå bra och inte känns alltför konstigt.
Nu måste jag undersöka min tv. Jag lyckades radera alla mina kanaler och jag fattar inte hur jag får in dom igen?
Snälla bullen, hjälp mig.
Monday, February 23, 2009
23/2-09
Idag har jag skrivit på ett kontrakt som visar på att jag jag godkänner det testamente som pappa skrivit för att inte göra mamma lottlös dagen han inte finns bland oss längre.
Jag skrev på alternativet där jag 'Godkänner testamtentet, dock med förbehåll av laglott'.
Det är så jävla sjukt så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men gråtit har jag redan gjort idag (tack/förlåt, Nathalie!) så jag har visst bara ett alternativ kvar. Tror dock att jag avstår från det också. Nu får det vara nog med tråkigheter! Men nej...
Som om inte jag hade nog med motgångar så går jag och blir arbetslös i slutet av april. Har någon slags plan om att hyra ut min lägenhet till en kompis från maj och flytta ut till skärgården. Jobba på Wikströms under maj och Stavsudda handel från juni. Så bor jag hos mamma, slipper det dåliga samvetet om att jag aldrig hinner hälsa på henne, och sparar pengar eftersom det inte finns något att spendera dem på där ute. Risken finns att jag blir tokig. Ärligt talat är jag lite rädd för hela grejen att bo där ute... Att bli påmind om pappa i varenda liten sak man ser, träffa folk överallt som vill beklaga sorgen, som inte vet hur de ska bete sig eller vad de ska säga. Men det är bara att ta tjuren vid hornen. Det är min fristad.
(Men jag är inte bitter!)
Idag fick jag, tack vare jobbet, tid till att umgås med Nathalie. Får alltid lite flashbacks till gymnasiet när jag umgås med henne. Det var tider, det. Fick hyran betald varje månad och ens enda bekymmer var hur studiebidraget skulle räcka månaden ut och att hålla deadlines. Fan vad grym man var på den tiden.
Det jag skulle komma fram till var iallafall att... det var trevligt. Hon bjöd på glass, hon bjöd på sig själv (som vanligt) så jag skrattade halvt ihjäl mig på tunnelbanan. Fina, fina Nathalie och alla andra i min omgivning som faktiskt gör att jag orkar med mig själv och min vardag.
Jag är omringad av fantastiska människor och ingen ska tro att jag inte uppskattar dem, för det gör jag. Massor.
Jag skrev på alternativet där jag 'Godkänner testamtentet, dock med förbehåll av laglott'.
Det är så jävla sjukt så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men gråtit har jag redan gjort idag (tack/förlåt, Nathalie!) så jag har visst bara ett alternativ kvar. Tror dock att jag avstår från det också. Nu får det vara nog med tråkigheter! Men nej...
Som om inte jag hade nog med motgångar så går jag och blir arbetslös i slutet av april. Har någon slags plan om att hyra ut min lägenhet till en kompis från maj och flytta ut till skärgården. Jobba på Wikströms under maj och Stavsudda handel från juni. Så bor jag hos mamma, slipper det dåliga samvetet om att jag aldrig hinner hälsa på henne, och sparar pengar eftersom det inte finns något att spendera dem på där ute. Risken finns att jag blir tokig. Ärligt talat är jag lite rädd för hela grejen att bo där ute... Att bli påmind om pappa i varenda liten sak man ser, träffa folk överallt som vill beklaga sorgen, som inte vet hur de ska bete sig eller vad de ska säga. Men det är bara att ta tjuren vid hornen. Det är min fristad.
(Men jag är inte bitter!)
Idag fick jag, tack vare jobbet, tid till att umgås med Nathalie. Får alltid lite flashbacks till gymnasiet när jag umgås med henne. Det var tider, det. Fick hyran betald varje månad och ens enda bekymmer var hur studiebidraget skulle räcka månaden ut och att hålla deadlines. Fan vad grym man var på den tiden.
Det jag skulle komma fram till var iallafall att... det var trevligt. Hon bjöd på glass, hon bjöd på sig själv (som vanligt) så jag skrattade halvt ihjäl mig på tunnelbanan. Fina, fina Nathalie och alla andra i min omgivning som faktiskt gör att jag orkar med mig själv och min vardag.
Jag är omringad av fantastiska människor och ingen ska tro att jag inte uppskattar dem, för det gör jag. Massor.
Tuesday, February 10, 2009
-
Som synes, så har min blogg helt tappat det här lite 'bittra/humoristiska' för tillfället. Nu skriver jag för att ventilera allt som har med pappa att göra och så kommer det säkert att vara ett tag framöver. Är ni ute efter 'underhållning' så hänvisar jag till äldre inlägg, en helt annan blogg eller önskar er varmt välkomna åter, en annan gång. (Självklart med glimten i ögat, har min blogg någonsin varit underhållande?)
Det som slagit på senare tid är saknaden. Och hur läskigt det är att jag ännu inte riktigt har vant mig vid tanken på att pappa inte längre finns. Under förra veckan var jag och ett underbart gäng på 19 pers i Björnrike. Under dagtid hängde jag mycket på hotellet eftersom jag vägrade åka nåt (min envishet är inte helt okej alla gånger...) och flera gånger tänkte jag att 'jag ringer pappa och kollar vad han gör', eller om jag hörde nåt skämt som jag vet att han skulle uppskatta, så tänkte jag också att jag skulle ringa honom och dela med mig av mina roligheter. Men i precis samma stund jag tänker tanken så kommer jag ju på att nej, det går inte.
Bara grejen att radera hans mobilnummer från min telefon var något jag fick samla mig till att göra i flera minuter innan jag till sist kunde göra det.
Och många gånger kom jag på mig själv med att bli näst intill avundsjuk på Amanda, Henrietta eller Fredrik de gånger de ropade 'pappa' efter Svante. Vissa gånger kunde det kännas som ett slag i ansiktet. Jag vill inte att det ska kännas så.
Jag vill kunna ropa efter pappa och jag vill att han ska svara mig.
Jag vill ha honom tillbaka. Ha allt det här hemska ogjort och känna mig som mig själv igen.
Saknaden är så förbannat stor.
Det som slagit på senare tid är saknaden. Och hur läskigt det är att jag ännu inte riktigt har vant mig vid tanken på att pappa inte längre finns. Under förra veckan var jag och ett underbart gäng på 19 pers i Björnrike. Under dagtid hängde jag mycket på hotellet eftersom jag vägrade åka nåt (min envishet är inte helt okej alla gånger...) och flera gånger tänkte jag att 'jag ringer pappa och kollar vad han gör', eller om jag hörde nåt skämt som jag vet att han skulle uppskatta, så tänkte jag också att jag skulle ringa honom och dela med mig av mina roligheter. Men i precis samma stund jag tänker tanken så kommer jag ju på att nej, det går inte.
Bara grejen att radera hans mobilnummer från min telefon var något jag fick samla mig till att göra i flera minuter innan jag till sist kunde göra det.
Och många gånger kom jag på mig själv med att bli näst intill avundsjuk på Amanda, Henrietta eller Fredrik de gånger de ropade 'pappa' efter Svante. Vissa gånger kunde det kännas som ett slag i ansiktet. Jag vill inte att det ska kännas så.
Jag vill kunna ropa efter pappa och jag vill att han ska svara mig.
Jag vill ha honom tillbaka. Ha allt det här hemska ogjort och känna mig som mig själv igen.
Saknaden är så förbannat stor.
Tuesday, January 27, 2009
Friday, January 02, 2009
Min dröm.
Idag har jag vart helt skakad hela dagen av en dröm jag hade i natt. Den var så verklig så jag är nästan övertygad om att det var mer än bara en dröm...
Allt var i svartvitt, vinden rev i håret och jag satt på ett berg utanför mitt barndomshem på ön och väntade på pappa för att få ta ett sista avsked. Trots att man nu undrar hur man någonsin ens kan komma på de här drömmarna, så kändes det där och då så sjukt rimligt.
Jag minns att jag var livrädd, lika rädd som jag är för hans begravning, inför att träffa honom. Och medan jag satt där så snurrade tankarna; hur skulle han se ut? Skulle jag alls känna igen honom eller skulle han se ut som man förväntar sig en död person att se ut?
Medan jag sitter där ser jag honom en ganska bra bit bort på vägen, med en man vid sin sida, som senare skulle visa sig vara Döden själv. Jag kände igen allt i pappa, hans gångstil, hans stora gummistövlar, kläder, längden, rösten, lukten, tryggheten...
Så småningom kommer de fram till mig, så jag reser på mig, jag ser antagligen sorgsen och rädd ut och pappa frågar, med samma skämtsamma ton som han alltid har använt; "Vad är det med dig, Emlan? Är det någon som har dött?" och vi skrattar tillsammans. Jag skrattar för att jag minns att jag tänker' fan, vad skönt att han är precis som vanligt, precis så som jag minns honom." Och jag minns hur lättad jag kände mig. Vi berättar för varandra hur mycket vi älskar varandra, jag berättar hur arg jag är på honom och han säger förlåt för att det blev som det blev.
Och vi kramas, en varm kram som känns i hela kroppen. Mannen som var med pappa säger att de måste gå tillbaka. Vi gråter och sen vaknar jag.
Jag har ju drömt om pappa ganska ofta efter att det här har hänt, men jag har aldrig tidigare sett hans ansikte. Det mesta med honom har varit diffust, nu var allt med honom, och situationen, så verkligt.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något sätt känns det som att pappa ville säga mig något med den här drömmen, att han faktiskt fanns där. Det känns som att vi på något sätt fick ett avsked av varandra.
När jag har försökt berätta om det här idag så får jag samma känsla som jag hade i drömmen, min sista kram med pappa blir så påtaglig att jag alltid börjar gråta, och det gör jag även nu...
På onsdag är hans begravning och jag har aldrig fruktat något så mycket som just den. Önskar att jag fick slippa, och leva ett liv som vanliga 21-åringar, men min situation tillåter inte riktigt det. Vilket suger.
Allt var i svartvitt, vinden rev i håret och jag satt på ett berg utanför mitt barndomshem på ön och väntade på pappa för att få ta ett sista avsked. Trots att man nu undrar hur man någonsin ens kan komma på de här drömmarna, så kändes det där och då så sjukt rimligt.
Jag minns att jag var livrädd, lika rädd som jag är för hans begravning, inför att träffa honom. Och medan jag satt där så snurrade tankarna; hur skulle han se ut? Skulle jag alls känna igen honom eller skulle han se ut som man förväntar sig en död person att se ut?
Medan jag sitter där ser jag honom en ganska bra bit bort på vägen, med en man vid sin sida, som senare skulle visa sig vara Döden själv. Jag kände igen allt i pappa, hans gångstil, hans stora gummistövlar, kläder, längden, rösten, lukten, tryggheten...
Så småningom kommer de fram till mig, så jag reser på mig, jag ser antagligen sorgsen och rädd ut och pappa frågar, med samma skämtsamma ton som han alltid har använt; "Vad är det med dig, Emlan? Är det någon som har dött?" och vi skrattar tillsammans. Jag skrattar för att jag minns att jag tänker' fan, vad skönt att han är precis som vanligt, precis så som jag minns honom." Och jag minns hur lättad jag kände mig. Vi berättar för varandra hur mycket vi älskar varandra, jag berättar hur arg jag är på honom och han säger förlåt för att det blev som det blev.
Och vi kramas, en varm kram som känns i hela kroppen. Mannen som var med pappa säger att de måste gå tillbaka. Vi gråter och sen vaknar jag.
Jag har ju drömt om pappa ganska ofta efter att det här har hänt, men jag har aldrig tidigare sett hans ansikte. Det mesta med honom har varit diffust, nu var allt med honom, och situationen, så verkligt.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något sätt känns det som att pappa ville säga mig något med den här drömmen, att han faktiskt fanns där. Det känns som att vi på något sätt fick ett avsked av varandra.
När jag har försökt berätta om det här idag så får jag samma känsla som jag hade i drömmen, min sista kram med pappa blir så påtaglig att jag alltid börjar gråta, och det gör jag även nu...
På onsdag är hans begravning och jag har aldrig fruktat något så mycket som just den. Önskar att jag fick slippa, och leva ett liv som vanliga 21-åringar, men min situation tillåter inte riktigt det. Vilket suger.
Subscribe to:
Posts (Atom)