RIP

Döden skrämmer mig och de senaste dagarna har han varit mer närvarande och påtaglig än annars.

Jag såg allt på nyheterna i morse, nyvaken och egentligen ganska likgiltig när de sa att 'två personer omkommit och ytterligare en person skadats allvarligt i en bilolycka strax utanför Farsta'. På lunchen ringer mamma, hon låter skakad och frågar "Sitter du ner?" Miljoner tankar hinner fara genom huvudet på de sekunder som hon behöver för att välja de rätta orden till att berätta vad som hänt, och när hon till slut valt dem och berättat sitter jag som apatisk och kan inte fatta att det är sant. Det händer ju inte folk i ens egen närhet? Det här är sånt som bara händer andra och som man, hemskt nog, kan välja att ignorera.
Tillbaka på jobbet märker mina kollegor att något är fel, de frågar hur jag mår och jag börjar gråta. Jag sätter mig in i deras familjs situation så löjligt mycket så det gör ont i mig. Jag kan inte ens föreställa mig vad det är de går igenom.

Framför allt så skrämmer det mig att allt kan vara slut så jävla fort. På en sekund kan livet vara över, bara för att någon annan tycker det eller för att du råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.
Då är man som människa jävligt liten...




Marianne och Jimmy, vad kan jag säga mer än att jag tänker på er? Jag finner inga ord...

Update.

Uppdatering. Vad händer? Vad gör jag? Vad har jag gjort? Vad gör jag inte? Och varför?
Nej, det låter för djupt. Men det är iallafall som så att hela sommaren har spenderats i skärgården (big surprise!) och jag har inte haft något liv för fem öre. Jobb, jobb och jobb är vad jag har haft den stora äran att roa mig med. Smöra för folk, springa med mat och dryck åt såna som uppenbarligen inte kan göra mat själva (oj?) och bara hoppas på att man får nån extra krona i dricks för besväret. Den här ständiga 'inga-problem-attityden' som man mer eller mindre är tvungen att ha som servitris gjorde mig nästan tokig, vilket yttrade sig i att jag var rätt bitter på fritiden. Bara för att balansera, liksom.
Det blev en rätt jobbig sommar. Många långa arbetsdagar, kom typ aldrig hem utan fick sova borta hos vänner och kollegor större delen av tiden, och framför allt så orkade man inte göra nånting. Man kommer 'hem' vid elva-tiden, äter nåt lätt eftersom man förmodligen knappt har hunnit med varken lunch eller middag på jobbet och sen sover man tills det är dags att gå till jobbet igen. Inget jag saknar direkt. Nu är den tiden förbi, men jag är fortfarande uppskriven på några helger här framöver...
Förutom jobb så har jag även flyttat. (Roligast var nog när jag, Dozzi och Amanda släpade hem min säng från lägenhet 1 till lägenhet 2. Envishet lönar sig ibland) Och nu är jag äntligen klar! Lämnade in nycklarna till gamla lägenheten i förrgår, och det känns sjukt bra. Nya lyan är fin, jag är nöjd med det mesta, så här ska jag nog kunna bo ett tag. Om jag har råd.
Så, jag är iallafall tillbaka i Stockholm nu, kära vänner. Och jag är tillbaka i 'förskolebranschen' där jag slutar jobbet som senast klockan 17.30, vilket innebär att jag är fri att göra vad fan jag vill därefter. Jag har saknat er!
Love.

Peace & love.

Bättre sent än aldrig. Jag glömde visst publicera... Oj.

This is it. Nu är festivalen över, den enda höjdpunkten jag hade att se fram emot den här sommaren är ett minne blott. Jag tänkte att jag kunde dela med mig lite av dem…
Jag tar det från början; dagen innan tog jag mig hem till Amanda. Vi packade, laddade och planerade allt inför morgondagen. Satt även i hennes hall i våra nyinköpta stolar i gummistövlar för att få in den rätta festivalkänslan… Det lär ju ha sett rätt märkligt ut.
Klockan 8.00 ringde väckarklockan och en timme senare begav vi oss mot Stockholms centralstation. Ytterligare en timme senare satt vi på bussen och fruktade för våra liv. Busschauffören hade nog aldrig tidigare kört buss och varje gång han växlade lät det som att växellådan rasade av bussen och han muttrade, lite väl högt för att resenärerna skulle missa vad han sa; ’FÖRBANNADE BUSSJÄVEL!’. Som om inte det vore nog så tog bussresan (som skulle ha tagit typ 3 timmar) nästan FEM timmar. Så tack vare busschauffören, som gjorde misstag efter misstag, missade vi både Salem al Fakir och halva Billie the vision and the dancers (som vi för övrigt bodde grannar med). Efter Billie… gick vi runt och utforskade festivalområdet som hade byggts upp i Borlänge centrum, sen såg vi The Sounds som spelade på festivalens största scen, efter den gick vi bort till öltältet som passande nog låg precis framför scen två där Damien Rice skulle spela. Vi fick riktigt bra platser, kall öl och mysmusik. Rysningar i hela kroppen, framför allt när han spelade Canonball. Då var man grymt nöjd med livet.
Efter två öl och Damien gick jag och A tillbaka till scen 1 där det var dags för Backyard babies. Vi lyckades få platser nästan längst fram, det var röj och panik om vartannat. Hade en vakt precis framför oss som förmodligen räddade våra liv. Han hade full koll på oss hela tiden, så fort han tyckte att man såg lite törstig ut så langade han vattenflaskor. Tack för det!
Dregen såg ju oförskämt bra ut. Vi hade lyckats se honom nere i centrum någon timme innan spelningen och man kunde nästan inte göra annat än bara stå och gapa åt människan. Efter Backyard Babies gick vi till campingen och umgicks med folket. Blev dock läggdags rätt tidigt för både A och jag var trötta efter bussresan. Fredagen blev lugn till en början men efter lite sightseeingturer i centrum, på bolaget och konsum satte jag & A oss i våra lyxstolar vid vägen och socialiserade oss med övriga festivalare. Till en början satt vi mest där med en varsin öl och njöt av solen som just tittade fram och livet i allmänhet, men sekunden senare blev det fest, poäng- & pusskyltar, mingel, cykelstölder osv. osv. Missade en hel del spelningar pga. den festen men jag hann i alla fall med att se både Sahara Hotnights och Mando Diao. Det var även den här kvällen jag blev halvt invalid tack vare min gamla hederliga knäskada som gjorde återbesök kvällen till ära. (Eftersom 'Alfons' också hade skadat sig och gick med kryckor kallades vårt camp efter denna incident för 'handicamp') Trodde inte jag skulle klara av att stå på Mando-spelningen där trycket var extremt, men som tur var fick jag hjälp av två Borlängebor som erbjöd sig att vara mina personliga livvakter. Lördagen blev fullspäckad mellan 16 och 01. Såg Snook, Jason Mraz, Nationalteatern, Timbuktu, Sugarplum Fairy och The Ark. Jason Mraz-spelningen var obeskrivligt bra. Killen är grym! Direkt efter spelningen gick jag & A bort till caféet som låg bara 20 meter från scenen för att hälsa på Maja, vem stegar inte in genom dörrarna då om inte Mr. A-Z själv? Jag och Maja gick fram till människan och pratade lite, jag fick även en autograf på en servett där han skrev;

’Emelie,

Big love to you!

Stay fresh!

Jason Mraz’

Sjukt trevlig kille! Vi tipsade honom om att åka ut till Sthlms skärgård om han skulle få en ledig dag i Sverige, vilket han även skrev om i sin blog senare.
Sen gick vi och såg Nationalteatern, där det var tokröj, men här någonstans började jag vissna lite smått. Efter sömnbrist, regn, kyla och party kände jag hur det var dags för mig att bli förkyld. Så det blev jag. Och efter att ha legat i tältet sista natten i x antal timmar utan att kunna sova, för att jag frös som jag aldrig gjort förr, väckte jag Amanda vid fem-tiden och sa att 'det här duger inte längre! nu drar vi!' så vi tog vårt pick & pack och begav oss mot centrum där vi satt i fem timmar innan vår buss mot Stockholm skulle gå. Vi satt där och tittade på folk, pratade med folk, och framför allt med korvgubbarna som vi lyckades sätta oss i närheten av. Sjukt roliga människor, som det visade sig att vi hade träffat förr. Vi lyckades supa ner två korvgubbar på typ fyra öl innan klockan nio på morgonen, det är det inte alla som har!
Det blev iallafall en sjukt lyckad festival. Och jag blev... sjuk. och var det ett bra tag efter det. På vägen hem till ön efter festivalen lyckades jag även få ett böter på 800:- av SL. Tack så jävla mycket! Förutom det, så har jag inget att klaga på.

Amen.

This is how it works...

This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't
You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breathe
Until their dying breath


om det var någon som undrade...

24/4

''... Men med gråten i halsen sitter jag där i alla fall, där jag svor mig själv att aldrig mer sitta.
Hur mycket jag än försöker förneka det för andra, så kan jag inte förneka det för mig själv - jag saknar dig. Och det gör så fruktansvärt ont i mig att det blivit som det blivit. Och trots allt som har hänt så kan jag ändå inte till 100 % sätta fingret på vad det är som gör ondast, eller varför jag sitter på min barstol med tårarna brännandes bakom ögonlocken och bara längtar bort, samtidigt som jag försöker agera glad och social för att inte verka helt jävla dum i huvudet.
Och som vanligt klandrar jag mig själv, fast jag inte vet varför. Och fast jag vet att det inte är jag som gjort fel den här gången så tror jag ändå att det är jag som mår sämst av allt det här.

Jag orkar inte ens spela längre. Det räcker nu. Jag är så trött på mitt optimistiska sätt, och jag har börjat tvivla på det jag säger. Det här liksom bryter ner mig inifrån, helt utan att det syns eller kanske ens märks. Det kan inte vara värt det.

Imorgon är en annan dag.''

Vart kom keson flygande ifrån?

Det är vår! Fucking finally, det här har jag väntat på sen i september så det var tamejfan på tiden att den kom, jag höll på att bli tokig...Vår innebär ju såklart skärgård, studentskivor, födelsedagar mm, vilket i sin tur leder till en väldans massa festande.

AH och jag tänkte att vi skulle avstå från allt vad alkohol och fest heter på stora supardagen nummer 1, nämligen valborg. Vi tänkte att valborg är inget annat än en anledning för ungdomar att supa sig dyngraka och göra bort sig mer än vanligt och vi ville inte vara en del av det. Så vi planerade att ha en mysig kväll hemma hos mig med god mat och trevligt sällskap istället. Tanken var ju fin, men riktigt så blev det inte. Vi strosade runt i vårsolen längs Stockholms gator med shoppingpåsar och glatt humör, tills vi såg en uteservering, vi såg öl, och både hennes och min lever bestämde sig plötsligt för att göra uppror mot oss och våra principer, så därför föll vi för frestelsen. Vi hann med inte mindre än 4 krogar denna kväll. Inte illa för en kväll då man inte skulle ut alls. Lisa bestämde sig även för att göra oss sällskap och kvällen blev grymt trevlig och sådär sjuk som den nästan alltid blir när vi väl slår våra påsar ihop.
Dagen efter, däremot, tänkte jag och Amanda att vi skulle göra ytterligare ett försök med nykterhetstänket. Maj månad skulle bli vår nyktra månad, med undantaget 21 maj då min födelsedag skulle firas. Kan ju bara säga att det försöket har gått bättre för mig än för henne.


För övrigt så ska jag snart lämna min kära etta där jag bott i fyra år nu för en tvåa fem minuters promenad härifrån. Förstahandskontrakt och grejer, det känns heeelt okej! Så skål och välkommen till min enkla boning någon gång i augusti då det är stambytt, renoverat och ommålat.

Nog med uppdateringar för idag.

Kalla mig löjlig...

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga... Men när det visar sig att två av de som stått mig väldigt nära under väldigt lång tid har ljugit mig rakt upp i ansiktet och gått bakom ryggen på mig under några månader så får det mig att förlora tron på folk i allmänhet, och dom två i synnerhet. Kalla mig löjlig, men jag tycker att det finns vissa regler inom relationer, vänskapsrelationer som kärleksrelationer, över vad som är okej och vad som inte är det. Allt bygger egentligen på ömsesidig respekt, ärlighet och förtroende för varandra, och om inte de grejerna finns med så är det i stort sett kört från början.


Jag hade verkligen högre tankar om er än såhär. Hela grejen var från början en bagatell, men ert sätt att hantera situationen säger så mycket om er som personer och jag kan inte ta sånt, jag gillar inte den här nya sidan som ni har visat. Jag hoppas verkligen att ni tycker att det var värt det.

Viken är så vacker nu
jag vill gå dit med dig
utan mitt tunga moln
vill tro att det ordnar sig
Torksomrar, vinterknarr
tiden rinner som en vår
Du som ska bli min vän
kan du vara det som består?