Nystart! eller Nystart?

Jaha. Här sitter jag. Dricker kaffe ur dricksglas och tar mig en välförtjänt rast i mitt plugg inför morgondagens tenta i Företagsekonomi.
Medan jag sitter här och tar igen mig i godan ro så slår tanken mig;
borde jag återuppta min gamla blogg?
KLART att jag ska återuppta min gamla blogg!

Innerst inne uppskattar jag inte själva skrivandet i sig, men jag uppskattar att kunna se tillbaka på mitt högst åtråvärda liv och minnas stunder som jag kanske inte annars skulle minnas på samma sätt. 

Ska även vara ärlig mot mig själv samt mina eventuella läsare och säga att jag inte har några högre förväntningar på att jag kommer vara någon storbloggare men jag ska iallafall ge det hela ett ärligt försök... Nästan två år efter mitt sista inlägg här på bloggen.

Passa dig Kissie - här kommer jag! 

EMELIE RASAR MOT SL!

Jaadå, vi har väl alla sett rubrikerna på kvällstidningarna sista dagarna och om inte så har vi väl upplevt eländet. För hör och häpna; det kommer snö ibland under vinterhalvåret och då funkar helt plötsligt ingenting.

Igår tog min resa till Farsta (som i vanliga fall tar 20 minuter) ungefär två timmar. Jag blev 1 ½ timme sen till jobbet och tyckte inte alls att det kändes roligt att behöva dela ersättningsbuss med stridslystna pensionärer mfl. Vi stod som packade sillar och jag bara väntade på ögonblicket då dörrarna skulle flyga upp under resans gång och vi skulle rulla ut på löpande band. Men det gick bra. Vi kom fram till Gullmarsplan och eftersom inga tunnelbanor gick, och personalen inte visste om det skulle komma bussar eller ej, så improviserade jag fram en resa som tog mig först till Liljeholmen och sen, med sightseeingbuss, till Farsta centrum.
Jag är iallafall tacksam för att det inte var jag som skulle öppna, då hade jag åkt på böter i tiotusenkronors klassen. Halleluja.

Och idag skulle jag till Nynäshamn.
"Eller inte" sa SL till mig i morse när jag skulle se hur trafiken verkade te sig idag. Och mycket riktigt. Den verkar inte alls vilja samarbeta, så jag försökte inte ens ge mig iväg. Det kändes inte alls värt det.
Så idag har jag vart fånge i min egen förort/lägenhet. Det kröp verkligen i kroppen och jag behövde många timmar till att vänja mig vid tanken på att faktiskt inte få träffa någon face-to-face, förutom möjligtvis kassörskan på ICA.
För att få komma ut lite grann iallafall tänkte jag att jag går och sponsrar SL med lite mer pengar och köper ett nytt SL- accesskort, och när jag står där i godan ro, allt fungerar som det ska, köpet går igenom och allt är frid och fröjd... Nä, men då går inte mitt accesskort att läsa av en andra gång för att ladda på kortet. Så SL har alltså fått mina pengar, men jag har inte fått något färdbevis. Vad vill SL mig? Work with me, please!

MEN!
Om man ska se det positivt så har vi ju iallafall något att prata om dessa dagar. Vädret och SL är på allas läppar känns det som. Och OS, men där är jag inte så insatt så jag håller mig till det jag kan. Uppenbarligen.

Marre åkte till Sydafrika igår kväll och jag tänkte skriva att jag inte är ett dugg avundsjuk, men nu får det vara nog med ironi. TA MIG HÄRIFRÅN!

Och grattis till Kristoffer som fick jobbet på NK som han ville ha! Bra jobbat, du är grym! :)

Full fart framåt.

Det har vart intensiva dagar för mig den senaste tiden. Mamma kom hit i fredags kväll och på lördagen var jag ledig. Vi hade blivit bjudna på musikal på Oscarsteatern så vi bestämde oss för att åka till stan redan tidigt på dagen för att hinna med lite annat också. Singing in the rain var bra, men jag blir lite trött på deras överdramatiserande hela tiden. Det var verkligen typiskt 'musikal-skådespel' och skådespelarna tog i från tårna. Men nu ska jag inte vara sån, jag är nöjd med föreställningen överlag. Bara Maria Lundqvists minspel är ju en klass för sig som kan få mig att skratta utan problem.
Efter musikalen gick mamma och jag vidare till en restaurang och åt en bit innan jag skyndade vidare till Centralstationen och bussen som skulle ta mig till Linköping. Tre timmar senare var jag på plats i resecentrum och möttes upp av Johan som var gentlemannamässig nog och mötte mig på stationen.
Sen var det ju alla hjärtans dag och allt, och jag blev minsann behandlad som en liten prinsessa med både frukost på sängen, chokladpraliner och restaurangbesök. Det var inte ett dugg synd om mig.
Måndag natt var jag hemma igen, tisdag förmiddag jobbade jag och efter jobbet mötte jag upp Albin på en snabbfika innan jag gick vidare mot Slussen och åkte ut till mamma på snabbvisit.
Väl på ön möttes jag upp av Linnea och Kalle som var snälla nog att hämta upp mig med skotern. Det gick med en jävla fart, jag är bara van vid SL-hastigheter nuförtiden.
Hemma hade mamma dukat upp med mysig middag för mig, Linnea, Kalle och Gustaf och vi hade en väldigt trevlig kväll.
Linnea och jag bestämde oss för att ha en bakdag dagen därpå och möttes upp i affären tidigt på morgonen för att inhandla nödvändigheter. Vi bakade scones och semlor och vi kände oss generösa nog för att ge oss ut med skotern ännu en gång, fulladdade med semlor som vi delade ut till folk på de närliggande öarna. Bland annat min pappas faster Gerda som är runt 90 år fick en semla och hon blev så glad så hon inte visste var hon skulle ta vägen. Sånt värmer.
Nu har jag dock bara jobb framför mig för ca 9 dagar framåt. Tur att jag fyller fritiden med roligheter, så jag har sånt att se tillbaka på när vardagen är som mest slentrianmässig.
Värst vilket inlägg det blev! Inte illa för att vara jag.
Puss!

Så jävla aktiv.

Jaha. Värst vad jag blev aktiv bloggare helt plötsligt. Men ursäkta mig, här hittar jag min klasskompis från gymnasiet sjungandes med Borlänge-hunkarna från Mando Diao. Vad händer med världen?
http://www.youtube.com/watch?v=YUWEjLDqxi8

Fredagsmys & långtrosor.

Idag var första fredagen på fyra veckor som mitt tåg från Nynäshamn faktiskt dök upp! Visserligen inte i tid, men ändå. Jag kom hem strax före åtta och slapp ta taxi - vilken lyx!
Fast lite vemodigt är det också, jag har ju gått och blivit 'kompis' med Nynäshamns alla två taxichaufförer. Varav den ena frågade mig hur tjejer kan klara sig utan 'långtrosor' när det är så kallt. Jag höll på att dö av skratt. Han trodde alltså på allvar att den kvinnliga motsvarigheten till långkalsonger var långtrosor. Jag älskar felsägningar.
Ikväll satsar jag fullt ut på fredagsmys i min nyinköpta jättesoffa. Poppar micropopcorn och tittar på folk som hemskt gärna vill kunna dansa på fyran.

Julhälsning

Ida gjorde en fin grej som visar vårt lilla gäng från vår allra bästa sida;

http://elfyourself.jibjab.com/view/IxhwO8XVOYkXA5QVTogw

Vi fick oss ett gott skratt :)

God jul!

Tid - du är dig inte lik...

Vart tar tiden vägen? Jag förstår inte hur det kan kännas som att tiden står stilla samtidigt som att det känns som att den flyger förbi.
På senare tid jobbar jag näst intill slaviskt, jag åker hemifrån åtta på morgonen och kommer hem åtta på kvällen, fritid försöker jag fylla med sånt som gör att jag ska orka med vardagen tills jag stupar i säng och kör igång klockan åtta morgonen efter igen. Och igen. Och igen. Tiden bara försvinner, dagarna blir till veckor, veckorna blir till ännu fler veckor...
Sen hamnar jag mitt i ett lugn, där tiden står stilla och jag får tid till att tänka. Jag tänker alltid på pappa.
Jag har en fallit in i en vardag igen. Sorgen är, oftast, hanterbar. Jag klarar av smärtan, minnena och saknaden allt som oftast, men det är för att jag inte tillåter mig själv till annat. Jag håller mig själv sysselsatt tills jag knappt kan hålla ögonen öppna och kan vaggas in i trygg sömn.
Sen finns naturligtvis undantag då jag inte kan fly från känslorna hur gärna jag än vill.
Förra lördagen var jag och några vänner och tände ljus, för våra anhöriga som gått bort under året, i en kyrka på Söder. Jag stressade mig dit, pratade, skämtade och framträdde som allmänt hyper under vår gemensamma promenad dit, bara för att inte göra plats för de känslor jag visste skulle hinna ikapp senare. Jag behövde bara tända ljuset, hålla käften i 30 sekunder och så stod jag där och grät tills jag glömde bort hur man andas.
Det kanske är löjligt, jag vet inte...
Jag vet inte hur jag förväntas bete mig, eller vara, snart ett år efter att min pappa dött. Det kommer aldrig att sluta göra ont, det kommer alltid svida i hjärtat när jag befinner mig på platser eller i situationer där han så tydligt saknas.

Ikväll är det alla helgons dag och 11 månader sen pappa gick bort, och precis som många andra kvällar, brinner det ljus för honom vid hans fotografier i mitt vardagsrum.
Jag minns, jag saknar, jag älskar.
Jag känner, jag lider, jag lever.

Och jag saknar hans skratt.

SLUTA TA MINA SAKER!!!

Jag tyckte att jag hade haft en bra dag. En arbetsdag som gick relativt fort och där jag faktiskt kunnat sköta mina arbetsuppgifter själv, utan att behöva skrika efter hjälp varannan sekund (det är min åsikt, frågar man kollegan Annelie så är det möjligt att hon säger något helt annat)
MEN (som Tony Irving hade sagt) så går jag ifrån jobbet. Glad i hågen och på väg till Eloise Kerr's spelning på Kafé 44, ska köpa mitt ett nytt månadskort och hittar inte plånboken?
Helvete, tänker jag då, eller något liknande, och ringer upp Annelie som är den enda av oss med nyckel till jobbet. Den stackarn får åka tillbaka och låsa upp butiken igen, bara för att finna att eländet inte ligger där heller. Någon jävel har alltså gått in i personalrummet och snott den.
Känns det bekant? JA! För ganska precis ett år sedan så var det ju någon rackare som gick in i personalrummet på Bokhuset och snodde min mobil medan jag var inne och pudrade näsan i ungefär 30 sekunder. Vad fan är grejen? Kan jag få ha mina saker ifred? Jag blir så trött.
Idag var dessutom en av de få gånger som jag faktiskt hade kontanter med mig. Det var visst någon som inte tyckte att jag skulle ha det längre.
Fan, du hade kunnat få de där hundralapparna om jag bara fått slippa skiten med att beställa alla kort och grejer igen. Polisanmäla, spärra och elände. Värdelösa lilla individ; what goes around comes around! (haha, va?!)

Marre kom och mötte mig i Farsta. Hon är så löjligt bra på alla sätt och vis. Jag skulle vilja krympa henne, stoppa henne i fickan och ha henne med mig hela tiden. Lille hjärtegull, tack för att du finns och orkar lyssna på mitt elände hela tiden. Har du blivit min klagomur? ;)

På tal om Tony Irving;
http://www.youtube.com/watch?v=hzGTwoXDFWQ