Papi.

Jag befinner mig just i den största prövningen i mitt liv. Vet inte hur jag ska hantera den, hur jag ska bete mig eller vad jag ska göra för att klara av min vardag... För vad gör man när ens pappa, helt utan förvarning, dör?

I måndags, den 1 december, kl 18.40, ringde jag upp min mamma från jobbet efter att jag hade sett att jag hade två missade samtal från henne.

Jag, med en skämtsam ton: You rang..?

Mamma: Emelie, det har hänt en fruktansvärd olycka... Pappa har drunknat.

(Jag förstår plötsligt inte alls vad ordet 'drunkna' betyder utan hinner tänka att han antagligen bara ramlat i sjön, kanske slagit sig lite, men han är okej)

Jag: Vadå drunknat?

Mamma: Ja, han har drunknat.

Jag: Menar du att han är död?
Mamma: Ja, Emelie, han är död.

Jag får panik, faller ihop i en hög på golvet bakom kassan och skriker efter min kollega Karolin. Sen minns jag inte mer. Jag minns att mina ben inte bar mig, att Karolin mer eller mindre fick släpa in mig till kontoret och att jag fick en värk i kroppen som inte går att jämföra med min värsta träningsvärk.

Resan hem var hemsk. Jag hade tunnelseende, skakade i hela kroppen och kände mig utstirrad, vilket jag antagligen var också. Ringde Amanda för att slippa vara själv.

Kom hem. Pratade med mamma som hade hittat honom och försökt med HLR för att rädda honom, men det var försent.

Det har inte ens gått en vecka och det jag har upplevt de senaste dagarna har gjort att jag känner mig som flera hundra år gammal. Varje dag ringer eller sms:ar folk och vill beklaga sorgen. Släkt och vänner, kunder till pappa, bekanta...

Trots detta har jag aldrig känt mig så ensam. Mina känslor har inte riktigt fått plats, jag måste vara stark. Hjälpa mamma ur hennes trauma, stötta henne, finnas här. Fixa med företagen, kunder, begravning, revisor, försäkringar...

Hela tiden ekar pappas röst i huvudet 'Det är bara att bita ihop...'

Ett original, en karl som han går inte att hitta någon annanstans. Vi som fick ta del av hans varma hjärta och humor kan skatta oss lyckliga.

Ibland kommer det över mig; jag kommer aldrig få träffa pappa igen. Kommer aldrig mer få skratta åt honom och med honom, skämmas över honom, nypa honom hårt i kinden som jag gjorde ibland mest för att jävlas och som han alltid stod ut med...
Det känns redan så jävla tomt, har en märklig känsla i närheten av hjärtat som ständigt påminner mig om att allt inte är som det ska.

Älskade Papi... hur fan kunde det här hända?