-

Som synes, så har min blogg helt tappat det här lite 'bittra/humoristiska' för tillfället. Nu skriver jag för att ventilera allt som har med pappa att göra och så kommer det säkert att vara ett tag framöver. Är ni ute efter 'underhållning' så hänvisar jag till äldre inlägg, en helt annan blogg eller önskar er varmt välkomna åter, en annan gång. (Självklart med glimten i ögat, har min blogg någonsin varit underhållande?)

Det som slagit på senare tid är saknaden. Och hur läskigt det är att jag ännu inte riktigt har vant mig vid tanken på att pappa inte längre finns. Under förra veckan var jag och ett underbart gäng på 19 pers i Björnrike. Under dagtid hängde jag mycket på hotellet eftersom jag vägrade åka nåt (min envishet är inte helt okej alla gånger...) och flera gånger tänkte jag att 'jag ringer pappa och kollar vad han gör', eller om jag hörde nåt skämt som jag vet att han skulle uppskatta, så tänkte jag också att jag skulle ringa honom och dela med mig av mina roligheter. Men i precis samma stund jag tänker tanken så kommer jag ju på att nej, det går inte.
Bara grejen att radera hans mobilnummer från min telefon var något jag fick samla mig till att göra i flera minuter innan jag till sist kunde göra det.
Och många gånger kom jag på mig själv med att bli näst intill avundsjuk på Amanda, Henrietta eller Fredrik de gånger de ropade 'pappa' efter Svante. Vissa gånger kunde det kännas som ett slag i ansiktet. Jag vill inte att det ska kännas så.

Jag vill kunna ropa efter pappa och jag vill att han ska svara mig.
Jag vill ha honom tillbaka. Ha allt det här hemska ogjort och känna mig som mig själv igen.
Saknaden är så förbannat stor.