Döden skrämmer mig och de senaste dagarna har han varit mer närvarande och påtaglig än annars.
Jag såg allt på nyheterna i morse, nyvaken och egentligen ganska likgiltig när de sa att 'två personer omkommit och ytterligare en person skadats allvarligt i en bilolycka strax utanför Farsta'. På lunchen ringer mamma, hon låter skakad och frågar "Sitter du ner?" Miljoner tankar hinner fara genom huvudet på de sekunder som hon behöver för att välja de rätta orden till att berätta vad som hänt, och när hon till slut valt dem och berättat sitter jag som apatisk och kan inte fatta att det är sant. Det händer ju inte folk i ens egen närhet? Det här är sånt som bara händer andra och som man, hemskt nog, kan välja att ignorera.
Tillbaka på jobbet märker mina kollegor att något är fel, de frågar hur jag mår och jag börjar gråta. Jag sätter mig in i deras familjs situation så löjligt mycket så det gör ont i mig. Jag kan inte ens föreställa mig vad det är de går igenom.
Framför allt så skrämmer det mig att allt kan vara slut så jävla fort. På en sekund kan livet vara över, bara för att någon annan tycker det eller för att du råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.
Då är man som människa jävligt liten...
Marianne och Jimmy, vad kan jag säga mer än att jag tänker på er? Jag finner inga ord...
