SLUTA TA MINA SAKER!!!

Jag tyckte att jag hade haft en bra dag. En arbetsdag som gick relativt fort och där jag faktiskt kunnat sköta mina arbetsuppgifter själv, utan att behöva skrika efter hjälp varannan sekund (det är min åsikt, frågar man kollegan Annelie så är det möjligt att hon säger något helt annat)
MEN (som Tony Irving hade sagt) så går jag ifrån jobbet. Glad i hågen och på väg till Eloise Kerr's spelning på Kafé 44, ska köpa mitt ett nytt månadskort och hittar inte plånboken?
Helvete, tänker jag då, eller något liknande, och ringer upp Annelie som är den enda av oss med nyckel till jobbet. Den stackarn får åka tillbaka och låsa upp butiken igen, bara för att finna att eländet inte ligger där heller. Någon jävel har alltså gått in i personalrummet och snott den.
Känns det bekant? JA! För ganska precis ett år sedan så var det ju någon rackare som gick in i personalrummet på Bokhuset och snodde min mobil medan jag var inne och pudrade näsan i ungefär 30 sekunder. Vad fan är grejen? Kan jag få ha mina saker ifred? Jag blir så trött.
Idag var dessutom en av de få gånger som jag faktiskt hade kontanter med mig. Det var visst någon som inte tyckte att jag skulle ha det längre.
Fan, du hade kunnat få de där hundralapparna om jag bara fått slippa skiten med att beställa alla kort och grejer igen. Polisanmäla, spärra och elände. Värdelösa lilla individ; what goes around comes around! (haha, va?!)

Marre kom och mötte mig i Farsta. Hon är så löjligt bra på alla sätt och vis. Jag skulle vilja krympa henne, stoppa henne i fickan och ha henne med mig hela tiden. Lille hjärtegull, tack för att du finns och orkar lyssna på mitt elände hela tiden. Har du blivit min klagomur? ;)

På tal om Tony Irving;
http://www.youtube.com/watch?v=hzGTwoXDFWQ

Nu är det jul igen

Större delen av arbetsdagen har jag ägnat åt att montera ljusstakar och julstjärnor, så nu kära vänner, är det jul igen!
För er som har missat det, så arbetar jag sen några veckor tillbaka även på Ljusinspiration i Farsta. Sällan har jag känt mig så korkad på en arbetsplats. Det är lågenergi med eller utan dimmerfunktion ("kommer det gå att få tag på?") LED, E14, E27, volt och watt, designers hit och takfästen dit, transformatorer och haderajan... HJÄLP mig och den stackars lilla kollega som jag råkat hamna med just den arbetsdagen. Som tur är har jag lyckats hamna med två väldigt kunniga tjejer som även begåvats med ett tålamod som heter duga. Det tackar vi för.
Om max en vecka vill jag vara proffs på lampor och kunna ALLT, annars är det inte roligt längre. Höhö.

Reloaded.

Vad är grejen med mig och att aldrig hitta ett mellanting? Antingen är jag på tok för sysslolös för mitt eget bästa eller så är jag så sjukt arbetssam så att jag knappt finner tid till något annat.
Efter att ha varit ledig i sammanlagt 4 dagar i oktober kände jag att jag behövde ledighet och tid för mig själv. I fredags kom jag underfund med att 'shit, från idag jobbar jag elva dagar i sträck' och då kändes plötsligt allt nattsvart. Efter att ha tyckt synd om mig själv ett tag lyckades jag flirta till mig ledigt måndag & tisdag från Bokcompaniet (tack Victoria!) och ringde ut till mami och förvarnade henne om att jag tänkte våldgästa.
Det var det bästa jag hade kunnat göra. På ön kan jag inte aktivera mig, från att jag vaknar till att jag stupar i säng, hur gärna jag än skulle vilja. Där tvingas jag till att sova ut på morgonen, (skärgårdsluften tar på krafterna) sätta mig framför tvn inlindad i mitt täcke och bli serverad frukost, äta frukost i lugn och ro, klä på mig, mysa med mamma, promenera, läsa och göra absolut ingenting.
Sista tiden har bara vart som en 'ond cirkel' för mig (allt för att låta så dramatisk som möjligt). Jag har bara jobbat, kommit hem sent, orkat eller inte orkat laga mat, gått och lagt mig och sen upp igen dagen efter för att upprepa mönstret igen. Mitt hem har sett ut som ett bombat horhus, vilket gör att jag inte vill vara hemma, för att jag inte orkar ta tag i det, kylen är tom för att jag ändå inte orkar laga mat och jag känner mig ensam för att jag inte orkar träffa mina nära och kära. Det är ju ett jättedåligt mönster som inte alls är bra för mig, jag vet ju om det, men har inte funnit kraft till att göra nåt åt saken.
Men nu jävlar är batterierna laddade! Mammamammamamma, mitt hjärtegull, tvingade mig att bära ut tvätt som hon tvättat åt mig, hon har fryst ner matlådor åt mig som räcker till ett helt kompani och hon har kramat på mig, skrattat med mig och laddat mina batterier så jag känner mig som ny. Vad skulle jag göra utan min mamma? Hjärtat exploderar nästan av kärlek till den kvinnan.
Idag har jag städat, handlat, lagat mat och jag trivs hemma igen. Mot en ny arbetsvecka - nya friska tag!