23/2-09

Idag har jag skrivit på ett kontrakt som visar på att jag jag godkänner det testamente som pappa skrivit för att inte göra mamma lottlös dagen han inte finns bland oss längre.
Jag skrev på alternativet där jag 'Godkänner testamtentet, dock med förbehåll av laglott'.
Det är så jävla sjukt så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men gråtit har jag redan gjort idag (tack/förlåt, Nathalie!) så jag har visst bara ett alternativ kvar. Tror dock att jag avstår från det också. Nu får det vara nog med tråkigheter! Men nej...

Som om inte jag hade nog med motgångar så går jag och blir arbetslös i slutet av april. Har någon slags plan om att hyra ut min lägenhet till en kompis från maj och flytta ut till skärgården. Jobba på Wikströms under maj och Stavsudda handel från juni. Så bor jag hos mamma, slipper det dåliga samvetet om att jag aldrig hinner hälsa på henne, och sparar pengar eftersom det inte finns något att spendera dem på där ute. Risken finns att jag blir tokig. Ärligt talat är jag lite rädd för hela grejen att bo där ute... Att bli påmind om pappa i varenda liten sak man ser, träffa folk överallt som vill beklaga sorgen, som inte vet hur de ska bete sig eller vad de ska säga. Men det är bara att ta tjuren vid hornen. Det är min fristad.
(Men jag är inte bitter!)

Idag fick jag, tack vare jobbet, tid till att umgås med Nathalie. Får alltid lite flashbacks till gymnasiet när jag umgås med henne. Det var tider, det. Fick hyran betald varje månad och ens enda bekymmer var hur studiebidraget skulle räcka månaden ut och att hålla deadlines. Fan vad grym man var på den tiden.
Det jag skulle komma fram till var iallafall att... det var trevligt. Hon bjöd på glass, hon bjöd på sig själv (som vanligt) så jag skrattade halvt ihjäl mig på tunnelbanan. Fina, fina Nathalie och alla andra i min omgivning som faktiskt gör att jag orkar med mig själv och min vardag.
Jag är omringad av fantastiska människor och ingen ska tro att jag inte uppskattar dem, för det gör jag. Massor.

-

Som synes, så har min blogg helt tappat det här lite 'bittra/humoristiska' för tillfället. Nu skriver jag för att ventilera allt som har med pappa att göra och så kommer det säkert att vara ett tag framöver. Är ni ute efter 'underhållning' så hänvisar jag till äldre inlägg, en helt annan blogg eller önskar er varmt välkomna åter, en annan gång. (Självklart med glimten i ögat, har min blogg någonsin varit underhållande?)

Det som slagit på senare tid är saknaden. Och hur läskigt det är att jag ännu inte riktigt har vant mig vid tanken på att pappa inte längre finns. Under förra veckan var jag och ett underbart gäng på 19 pers i Björnrike. Under dagtid hängde jag mycket på hotellet eftersom jag vägrade åka nåt (min envishet är inte helt okej alla gånger...) och flera gånger tänkte jag att 'jag ringer pappa och kollar vad han gör', eller om jag hörde nåt skämt som jag vet att han skulle uppskatta, så tänkte jag också att jag skulle ringa honom och dela med mig av mina roligheter. Men i precis samma stund jag tänker tanken så kommer jag ju på att nej, det går inte.
Bara grejen att radera hans mobilnummer från min telefon var något jag fick samla mig till att göra i flera minuter innan jag till sist kunde göra det.
Och många gånger kom jag på mig själv med att bli näst intill avundsjuk på Amanda, Henrietta eller Fredrik de gånger de ropade 'pappa' efter Svante. Vissa gånger kunde det kännas som ett slag i ansiktet. Jag vill inte att det ska kännas så.

Jag vill kunna ropa efter pappa och jag vill att han ska svara mig.
Jag vill ha honom tillbaka. Ha allt det här hemska ogjort och känna mig som mig själv igen.
Saknaden är så förbannat stor.