Vart tar tiden vägen? Jag förstår inte hur det kan kännas som att tiden står stilla samtidigt som att det känns som att den flyger förbi.
På senare tid jobbar jag näst intill slaviskt, jag åker hemifrån åtta på morgonen och kommer hem åtta på kvällen, fritid försöker jag fylla med sånt som gör att jag ska orka med vardagen tills jag stupar i säng och kör igång klockan åtta morgonen efter igen. Och igen. Och igen. Tiden bara försvinner, dagarna blir till veckor, veckorna blir till ännu fler veckor...
Sen hamnar jag mitt i ett lugn, där tiden står stilla och jag får tid till att tänka. Jag tänker alltid på pappa.
Jag har en fallit in i en vardag igen. Sorgen är, oftast, hanterbar. Jag klarar av smärtan, minnena och saknaden allt som oftast, men det är för att jag inte tillåter mig själv till annat. Jag håller mig själv sysselsatt tills jag knappt kan hålla ögonen öppna och kan vaggas in i trygg sömn.
Sen finns naturligtvis undantag då jag inte kan fly från känslorna hur gärna jag än vill.
Förra lördagen var jag och några vänner och tände ljus, för våra anhöriga som gått bort under året, i en kyrka på Söder. Jag stressade mig dit, pratade, skämtade och framträdde som allmänt hyper under vår gemensamma promenad dit, bara för att inte göra plats för de känslor jag visste skulle hinna ikapp senare. Jag behövde bara tända ljuset, hålla käften i 30 sekunder och så stod jag där och grät tills jag glömde bort hur man andas.
Det kanske är löjligt, jag vet inte...
Jag vet inte hur jag förväntas bete mig, eller vara, snart ett år efter att min pappa dött. Det kommer aldrig att sluta göra ont, det kommer alltid svida i hjärtat när jag befinner mig på platser eller i situationer där han så tydligt saknas.
Ikväll är det alla helgons dag och 11 månader sen pappa gick bort, och precis som många andra kvällar, brinner det ljus för honom vid hans fotografier i mitt vardagsrum.
Jag minns, jag saknar, jag älskar.
Jag känner, jag lider, jag lever.
Och jag saknar hans skratt.
