Jag och mamma sitter i köket, vi är så slutkörda av sorg och oro att vi inte ens orkar prata med varandra.
Stämningen är spänd, jag har ett obehag i hela kroppen.
Vi har inte hört av pappa på länge, vet inte vad han gör, var han befinner sig eller hur han mår.
Sen går jag ut, jag sätter mig framför huset, på stentrapporna precis vid farmors rosenbuskar och jag slår hans mobilnummer från min telefon. Jag minns fortfarande numret och var noga med att slå det rätt 'papi' kommer upp på displayen och signaler går fram.
Han svarar. Jag minns hans röst, och jag minns lättnaden jag kände i drömmen av att jag kände igen den.
Han lät precis som jag minns fast lugnare, tryggare. Jag frågade varför han hade lämnat oss men jag fick inget svar. Jag frågade om han kommer tillbaka, men han sa nej. 'Det går inte. Jag mår bättre här. Jag mår bättre än vad jag har gjort på länge.'
Och jag accepterade det. Efter ytterligare en stunds samtal, där han gång på gång försäkrade mig om att han mådde bättre än någonsin, trivdes med livet och var lycklig, så accepterade jag på något sätt att han hade lämnat oss, i utbyte mot att vi skulle höras av titt som tätt och han skulle berätta för mig hur han hade det. Han sa att han fortfarande älskade oss, att det inte var på grund av mig eller mamma som han hade lämnat oss, utan att det var 'till det bättre.'
Och där någonstans avslutade vi samtalet och jag vaknade.
Fan, det är så jävla konstigt. Han är så jävla nära mig i de här drömmarna så jag nästan vill tro att han 'besöker' mig i sömnen för att säga att allt är bra. Att han älskar oss, tänker på oss och saknar oss. Det är så sjukt, men allt är så tydligt i de här drömmarna. Jag minns detaljer som i andra drömmar inte ens skulle finnas.
En annan grej som jag tycker är jävligt konstig är att jag ALLTID hamnar på samma plats i de drömmar när jag träffar/pratar med pappa. Framför vårt hus, på berget, vid flaggstången. Vad är grejen med det? Jag blir tokig.
Jag saknar honom så förskräckligt mycket så jag kan inte ens sätta ord på det.
Det har redan gått nio månader och jag hatar att jag fortfarande jobbar på att vänja mig vid tanken på att aldrig mer få träffa min pappa.
Mer än i drömmarna.
Alltid älskad, aldrig glömd
No comments:
Post a Comment