30/3 -09

Måndag idag, och jag är ledig. Helgen har vart lugn, vilket nog har varit precis vad jag har behövt. Jag var så förbannat irriterad på snön som kom i fredags så jag bestämde mig för att köpa godis och gå hem och lägga mig på soffan i ren protest.

På lördagen åkte jag hem till morbror i Strömma, efter jobbet, och blev omhändertagen. God mat, trevligt sällskap och underhållning gjorde min lördag klockren!

Sen blev det söndag och det var dags för mig att bege mig mot stan igen. Jag mötte upp Mattias på en fika innan jag begav mig till Gubbängen på lite födelsedagsfirande för mitt kusinbarn som gick och fyllde 18. Summan av kardemumman; jag är sjukt nöjd med helgen som gick lite i 'släktträffens tecken'. Och jag är även nöjd med att vara ledig idag.

Solen skiner, det känns lite som att våren är på väg (intalar jag mig själv) och varje gång jag är med om något som jag vet att pappa skulle uppskatta så kan jag inte låta bli att tänka; ser du det här, pappa?

Jag vet hur han älskade våren och försommaren.

Ljumma försommarkvällar åkte pappa och jag ofta ut med roddbåten för att rycka strömming. Vi kunde sitta i det där fridfulla, lugna i flera timmar, oftast utan att få någon fisk med oss hem, men det gjorde ingenting. Vi var mest ute efter det sociala. Vi har alltid haft en nära kontakt, men efter att jag flyttade hemifrån pratade vi inte lika ofta längre. Pappa var inget fan av att prata i telefon, utan såg hellre till att vi fick sådana här stunder tillsammans istället. Vi pratade om allt, skrattade mycket och njöt av stunden. När jag tänker tillbaka nu kan jag inte minnas att jag var annat än lycklig.

Idag är en tung dag. Jag saknar honom så att det gör fysiskt ont. Jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt att sakna någon så. Och jag är så förbannat trött på att sakna.

Ingen kan någonsin ta din plats i mitt hjärta. Du var speciell på många, många sätt och vi (läs; jag) kunde ofta bråka och skrika tills luften tog slut, men allt var av kärlek. Jag slutade aldrig älska dig, oavsett hur ofta jag hävdade motsatsen. Jag ångrar inget jag har sagt och jag kommer inte att helgonförklara dig bara för att du inte finns mer, för du kunde vara förbannat jävla jobbig, envis, tjurskallig och påfrestande. Men bakom allt det fanns ingen bättre än du. Och jag hatar att jag behöver dig nu.

Dagen då vi ska sprida askan av honom i havet närmar sig. Kommer jag någonsin kunna rycka strömming igen?

19/3 -09

Igår hade jag en sån där dag när ALLT, vad man än gör, går åt fanders.
Jag slog in allt fel i kassan, jag gav tillbaka fel växel till kunder, jag gav fel information, jag gjorde 30 kopior av fel papper, jag låste mig själv ute ur lägenheten...
När dagen led mot sitt slut var jag så förbaskat trött på mig själv så jag ville bara gå och lägga mig. Vilket jag efter mycket om och men också gjorde.
Men det var inte bara negativt. Sofie och Zanna kikade in på jobbet och vi gick ut i vårsolen och tog en fika. Sofie blir bara finare och finare med sin växande mage. Tänk att vi kommer ha en bebis som en del av vårt gäng om ett år vid den här tiden, det är helt fantastiskt! I can't wait!

Innan jobbet slog jag på stort och gick och köpte mig en ny mobil. En rosa Sony Ericsson T700. Den ni!
Och efter jobbet gick jag, Daniel och Derin och käkade pizza på 'Emelis' (kul att ha samma namn som stans mesigaste pizzeria. Ingen rabatt får jag för eländet heller. Jag har försökt. Två gånger.)
Dozzi kom och hälsade på, direkt från Uppsala, och efter att jag hade hämtat mina extranycklar hos gammelmoster kom vi äntligen in i lägenheten. Vi delade på en flaska vitt och pratade om allt från DNA till gotlänningar. (?) Dozzi - min ständiga glädjespridare.

Idag var jag ledig, och innan jag gick upp i morse låg jag nästan och tvivlade på om det var värt att gå upp överhuvudtaget, med tanke på gårdagens otursdag. Till sist tog jag mig i kragen och gjorde mig en lyxfrukost. Skulle fixat en tvättid men kände att jag förtjänade en dag där jag inte bara gjorde sånt jag borde utan sånt jag vill, så jag lekte med Albin. Och Engla. Och sen föreläsning med Marre på universitetet. Nu är jag helt slut. Jag måste ha traskat minst en mil med Albin i stormen idag, i ett försök att lära människan namnen på några av Stockholms gator. Drottninggatan exempelvis? Kungsgatan? Ringvägen? Killen har bott i Stockholm hela sitt liv, men det var först idag han fick någon slags klarhet i vart alla gator folk snackar om faktiskt låg.
Dagens goda gärning från min sida.

Dags att ladda batterierna inför morgondagens bravader. Tillbaka till Dårhuset och därefter ut till Waxholm på middag.
Tack för mig.

Kära dagbok.

För att hålla med Sofie och hennes kommentar om min grann-situation; ja, visst är det konstigt att jag får så märkliga grannar hela tiden? Jag trodde att jag hade mitt på det torra när jag flyttade ifrån den galna finska tanten som försökte ta sig in i min förra lägenhet och ropade i min brevlåda "Får jag komma in?! Får jag komma in?!" Vad fan tror du kärring? NEJ, du får inte komma in. Mamma, som var på besök den kvällen, mer eller mindre galopperade in i köket efter en kniv, innan hon förstod att det bara handlade om en alkoholiserad sällskapssjuk kvinna som ville bekanta sig lite med sina nyinflyttade grannar. (?)

Just den här helgen behöver jag inte bry mig om några grannar överhuvudtaget. Jag befinner mig nämligen på ön hos mami, där grannarna inte direkt växer på träd en årstid som denna.
Jag har ledigt hela helgen. Jag minns inte ens när det hände senast. Fredag till söndag är jag fri som fågeln och ledigheten började med frukostbuffé på cafe string med min käre vän Ida.
Lång och vacker som en dag mötte hon upp mig vid Medborgarplatsen halv nio i morse. Vi satt i några timmar och babblade på så pass att kaffet hann bli kallt både en och två gånger.
Ida - denna fantastiska människa som alltid, alltid, alltid säger rätt saker. Som har ett hjärta av guld och som ger kramar som värmer ända in i själen. Jag hade inte kunnat få en bättre start på dagen.
Sen begav jag mig till Slussen, satt på bussen i en timme till Sollenkroka där båten väntade. Båtresan tog en halvtimme, som vanligt, och var det jobbigaste hittills idag. Många, många minnen av pappa nästan överallt, bara på den korta båtresan. Jag var tvungen att svälja klumpen i halsen ett flertal gånger och lyckades förvånansvärt bra med att samla mig.
Mamma stod i solen på bryggan för att möta mig och jag kände ändå en viss trygghet, trots allt.
Idag har vi rensat lite i källaren bland mina sparade leksaker, helt sjukt vilket bortskämt barn jag var!
Nu lagar mamma god middag, jag har korkat upp en flaska rött och senare slår vi oss ner framför tvn och njuter av Sveriges värdelösa program-utbud.
Jag finner fortfarande lugnet här ute, vilket jag var orolig för att jag inte skulle göra.
So far so good.
Trevlig helg!

Drama, drama, drama.

När jag låg i min säng i morse, mellan att vara vaken och sovande, så hör jag plötsligt ett illvrål. Jag tänker något i stil med 'jävla ungar, klockan är inte ens nio, måste ni härja ute på gatan och skrika som kniven sitter i er?'
När jag sedan börjar vakna till lite och fortsätter att höra dessa skrik som låter som de kommer från någon som verkligen fruktar för sitt liv, så fattar jag att rösterna inte kommer utifrån, utan från lägenheten på andra sidan min sovrumsvägg. Jag hör hur tjejen i fråga blir jagad, hur han får tag i henne och hur hon ropar "Sluta slå mig hela tiden!" upprepade gånger. Sen blir det helt tyst i lägenheten. Ibland hör jag tjejen gråta tyst, men killen verkar ha lämnat lägenheten. Vid den här tidpunkten har jag redan larmat polisen och de kom efter typ 10 minuter.
Ungefär en halvtimme efter att polisen åkt härifrån ringer de mig från sjukhuset och säger att tjejen efter omständigheterna mår okej och så blir jag förhörd över telefonen.
Så framöver kanske jag blir kallad till rättegång som något slags vittne. Helvete.
Vilken grej va?

Nu sitter jag och är livrädd för att dåren ifråga ska få reda på att det är jag som har larmat polisen och kommer hit och slår in dörren. Men jag vet att det är lite väl paranoida tankar från min sida.
Nu är det läggdags igen. Hoppas på ett trevligare uppvaknande imorgon.

9/3 -09

Oj vilken skitdag jag har haft idag. Fick en svimningsattack nångång innan lunch, sen blev jag inte riktigt mig själv igen. Gick mest och tyckte synd om mig själv och önskade att dagen skulle ta slut.
Sen, efter stängning, så stod pinglan Engla utanför och väntade på mig. Redan då kände jag att dagen var räddad. Vi kilade till muffinbacery, tog en foccacia och en brownie att dela på och snackade skit tills stället stängde. Sen promenerade vi därifrån till Skärmarbrink bara för att hinna prata ännu mer. Sist vi sågs var i november någon gång, vi hade en hel del att ta igen. Kära lilla människa vad du betyder mycket för mig! Du är tamejtusan omöjlig att tröttna på!

Stefanie kilade in på mitt jobb idag också, fina hon som vågade sig in trots att jag var tjurskallig sist vi hördes av. Vi ses imorgon, då ska jag vara snäll igen. Försöka går ju...

På fredag åker jag till mami, vi ska ha en myshelg för första gången på alldeles för länge. Och jag ska sova på ön för första gången sen alla konstigheter som hänt på senare tid. Hoppas att det kommer gå bra och inte känns alltför konstigt.

Nu måste jag undersöka min tv. Jag lyckades radera alla mina kanaler och jag fattar inte hur jag får in dom igen?
Snälla bullen, hjälp mig.