Papi.

Jag befinner mig just i den största prövningen i mitt liv. Vet inte hur jag ska hantera den, hur jag ska bete mig eller vad jag ska göra för att klara av min vardag... För vad gör man när ens pappa, helt utan förvarning, dör?

I måndags, den 1 december, kl 18.40, ringde jag upp min mamma från jobbet efter att jag hade sett att jag hade två missade samtal från henne.

Jag, med en skämtsam ton: You rang..?

Mamma: Emelie, det har hänt en fruktansvärd olycka... Pappa har drunknat.

(Jag förstår plötsligt inte alls vad ordet 'drunkna' betyder utan hinner tänka att han antagligen bara ramlat i sjön, kanske slagit sig lite, men han är okej)

Jag: Vadå drunknat?

Mamma: Ja, han har drunknat.

Jag: Menar du att han är död?
Mamma: Ja, Emelie, han är död.

Jag får panik, faller ihop i en hög på golvet bakom kassan och skriker efter min kollega Karolin. Sen minns jag inte mer. Jag minns att mina ben inte bar mig, att Karolin mer eller mindre fick släpa in mig till kontoret och att jag fick en värk i kroppen som inte går att jämföra med min värsta träningsvärk.

Resan hem var hemsk. Jag hade tunnelseende, skakade i hela kroppen och kände mig utstirrad, vilket jag antagligen var också. Ringde Amanda för att slippa vara själv.

Kom hem. Pratade med mamma som hade hittat honom och försökt med HLR för att rädda honom, men det var försent.

Det har inte ens gått en vecka och det jag har upplevt de senaste dagarna har gjort att jag känner mig som flera hundra år gammal. Varje dag ringer eller sms:ar folk och vill beklaga sorgen. Släkt och vänner, kunder till pappa, bekanta...

Trots detta har jag aldrig känt mig så ensam. Mina känslor har inte riktigt fått plats, jag måste vara stark. Hjälpa mamma ur hennes trauma, stötta henne, finnas här. Fixa med företagen, kunder, begravning, revisor, försäkringar...

Hela tiden ekar pappas röst i huvudet 'Det är bara att bita ihop...'

Ett original, en karl som han går inte att hitta någon annanstans. Vi som fick ta del av hans varma hjärta och humor kan skatta oss lyckliga.

Ibland kommer det över mig; jag kommer aldrig få träffa pappa igen. Kommer aldrig mer få skratta åt honom och med honom, skämmas över honom, nypa honom hårt i kinden som jag gjorde ibland mest för att jävlas och som han alltid stod ut med...
Det känns redan så jävla tomt, har en märklig känsla i närheten av hjärtat som ständigt påminner mig om att allt inte är som det ska.

Älskade Papi... hur fan kunde det här hända?

Stick och brinn, Kurre!

Hejsan hoppsan lillebror!
Här kommer jag och rapporterar från arkipelagen, i brist på annat att göra.
Nu är det höst igen. Emelie har sökt in till en kurs på universitetet (Stockholms historia), hon jobbar vidare på Bokhuset och extrajobbar i Sverigehuset, pratar med förvirrade turister och irländare som vill att hon ska följa med dem till Irland.
På tal om det så pratar Amanda och jag om att bege oss till Irland någon gång i vår. Typ jobba på nån pub, dricka öl och kolla på fotboll. Än så länge är det bara i planeringsstadiet, men jag skulle inte ha något emot det.
Om inte den planen skulle gå i lås så snackar jag med Linnea om Thailand i tre månader från februari. Känns ju inte helt realistiskt, men man kan väl få drömma?

Men som sagt, nu är jag på ön. Mami och jag har vart på finpromenad och så har vi bakat bullar. Himla mysigt att vara här igen. Jag har nästan glömt bort hur skönt det är att inte göra nånting alls, att inte ha några planer och tömma huvudet på allt man har samlat på sig sen sist man brydde sig om att rensa det.

Imorgon drar jag tillbaka till storstan igen. Och jag jobbar onsdag till söndag. Det kan ju få vem som helst att börja gråta, men inte hjälps det.

Okej, det var väl det jag hade på hjärtat. Ordbajs från rad 1. Enjoy!

Hultsfred 2008

Efter många om och men så kom jag iallafall iväg till Hultsfredsfestivalen. Jag, Amanda, Emmy, Elin och Sophie hoppade in i en gammal Volvo V70 på onsdagsmorgonen och var framme på campingen någon gång runt 17.00. Senare kom Emma & Mickis också och sen var det fest fram till tidigt på söndag morgon.
Bland annat så spelade Babyshambles på torsdagen och enligt mig så var spelningen grym! Jag var så sjukt hög på adreanalin och efter spelningen dansade jag 'hemåt' och festade i camp hammock. Senare mötte jag upp Emma i entrén, såg till att hon installerade sig i tältet och sen gav vi oss ut på äventyr. Spelade bland annat fotboll med främmande människor som senare skulle visa sig bli våra vänner och vapendragare hela festivalen igenom. Väldigt trivsamt.

Håkan Hellström fick avsluta min festival för i år. Tänkte att jag mest skulle se honom bara för att Håkan är en sån artist som man ska se på Hultsfred, så jag gick till Hawaiiscenen runt 00-tiden men utan några större förväntningar. Det slutade med att jag stod och grät som ett barn. Från det att han spelade "Hurricane Gilbert" till han sjöng sin sista ton så stod jag bara och tokbölade. Klamrade mig fast vid Emma som också hade svårt att hålla tillbaka tårarna och försökte njuta av de sista minutrarna av Hultsfred -08, och kanske min sista festival överhuvudtaget. Bättre avslut hade jag inte kunnat få.

(EMMA! Jag hittade klipp från Håkan-spelningen på youtube: http://youtube.com/watch?v=EsHv-P5gLe0)

"Jag tror jag behöver din hjälp"

I natt gjorde jag nånting jag inte gör alltför ofta. (Tror jag?) Jag gick nämligen i sömnen.
Jag minns att jag drömde om jobbet och att jag var där själv när det helt plötsligt kom massa kunder som jag inte kunde ta hand om själv. Jag drabbades av lite panik, kastade mig upp ur sängen och sa till någon (ingen) "Jag tror jag behöver din hjälp!" Därefter är jag up and running. Vaknade till på riktigt när jag stod ute på balkongen, reagerade egentligen inte nämnvärt mycket på att det var jättekonstigt att jag stod där klockan fyra på morgonen utan passade istället på att titta ner till grannen som verkade ha fest. Sen gick jag och lade mig igen. Vad är grejen?! Kom på det idag när jag stod på jobbet och fick en mindre flashback. Då skrattade jag åt mig själv.
Tänk om jag hade fått för mig att gå hemifrån? Glömma nycklar och inte komma in genom varken port eller hemdörr? Det är inte mycket som förvånar mig längre...

Vilken rolig helg jag har haft förresten! Dozzi är tillbaka i huvudstaden och umgås man med henne är man garanterad iallafall ett asgarv i halvtimmen. Lekte med henne och Emma i fredags och i lördags jobbade jag och var tokbakis. Hällde stearin i ansiktet på mig själv och på min tröja. Jag var i chock.
Men sömnbrist och baksmälla brukar ju inte hindra mig från att börja om igen, så jag var ute även i lördags.

Idag har jag faktiskt tagit mig i kragen och packat inför Hultsfred. Vilket verkligen är på tiden eftersom jag åker till Emmy imorgon. Och onsdag morgon hoppar 5 morgonpigga (?) tjejer in i en skruttbil och påbörjar vår resa mot Småland. Det ska visst regna/dugga. Borde man packa ner stövlarna?
Hoppas att jag inte får för mig att gå i sömnen på Hultsfred. Då kan man säkert hamna i jättekonstiga situationer. Vilket jag iofs brukar göra även i vaket tillstånd så det kanske inte spelar någon roll...? Äh.

Med risk för att bara Emma förstår; "NU SKITER JAG I DE' HÄR!"

Se upp där nere!

Sommar & sol

Jag börjar med att säga att jag inte är lika bitter nu som i tidigare inlägg. Jag hade en löjligt dålig vecka bara.

Min helg har vart helt tokbra. Jag var ledig och har spenderat nästan all ledig tid i olika parker, precis som så många andra.
Åkte till Tanto efter jobbet i fredags tillsammans med Daniel. Mötte upp Sofie, Åsa och Emma där, drack lite öl, åt lite mat och pratade om världsliga ting. Sen åkte jag och Emma vidare till Trädgården som öppnade för säsongen och det var helt galet trevligt. Träffade en hög med folk som vi sällskapade med kvällen till ära och på väg därifrån träffade vi några andra som gärna ville hänga med oss eftersom vi 'också var efterblivna'. Undrar vad han baserade det uttalandet på...
Sov i ungefär 4 timmar även denna natt men lyckades ändå göra det bästa av situationen och åkte senare för att möta Emma (igen) i Gullmarsplan. Vi begav oss mot Långholmen och Skrattstock som utspelades där. Bästa vädret, tokmycket folk och en massa stand-up gjorde att det, trots sömnbrist, inte kändes det minsta jobbigt att aktivera sig en dag som denna.
Efter Skrattstock åkte jag till St Eriksplan där Stefanie väntade med försenad födelsedagsmiddag. 16 personer hade hon lyckats skrapa ihop, mycket trevligt! Efter middag, tårta och prat begav vi oss mot Odenplan för utgång, men jag började vissna någon gång vid ett-tiden och tänkte att 'nu orkar jag inte mer'. Men även denna gång blev det en jättetrevlig kväll!

Söndag - sol & lek med Emma IGEN. Vi bestämde oss för att ta vara på vädret så länge det varade och tog med picknick till Vitabergsparken, lade oss på en filt i skuggan av ett träd och skrattade åt oss själva och folket vi träffade på fredagskvällen. Daniel hade blivit utkastad hemifrån pga lägenhetsvisning så han tittade också förbi. Vi spelade kort och Daniel agerade dålig förlorare och knuffade på mig så jag rullade som en boll nerför backen. MOGET! Höhö.
Senare vandrade Daniel vidare mot Norr Mälarstrand och jag & Emma låg kvar en stund innan vi tog vårt förnuft tillfånga och vandrade mot Skinnarviksberget. Där låg vi och 'umskapade' (blandning av 'umgicks' och 'sällskapade'), åt glass och tittade ut över Stockholm.
Sen hittade Daniel till oss igen, efter några omvägar, och hyvens kille som han är så hade han med sig kaffe och bullar! Gullerå! Jag förlät honom för knuffandet.
Sen bar det av hemåt för att glo på 'Jönssonligan får guldfeber'. Låg humor när den är som bäst!

För att sammanfatta; Grymt väder! Grymt sällskap! Grym helg! Och nu är det juni. Nästa onsdag bär det av till Hultsfred. Fan vad fort tiden går.

Idag...

Jag skulle så jävla gärna vilja göra det enkelt för mig, avsäga mig kontakten från alla som någonsin har betytt något för mig och som jag har brytt mig om, och bara vara så jävla nöjd med känslan av att slippa oroa sig för att nån jävel ska få för sig att göra mig illa.
Synd bara att jag ska vara så social.

Och så var jag i Tanto med Emma efter jobbet.
Det är såna som hon som får mig att ändra uppfattning för en stund.


Förresten så ska jag till Hultsfred. Wie.

Happy birthday broder Tuck!

Mattias fyller 34 idag. (Jag hade faktiskt glömt, dumma mig!)
Åkte till Huddinge och firade det lilla livet med hans sida av släkten. Martin kom också förbi och det var första gången sen i midsomras vi sågs. Var orolig för att situationen skulle bli jobbig pga 'dramatiken' för nästan ett år sen, men det gick bra. Skönt att se honom igen. Önskar att det vore oftare.

Annars har jag varit på jobbet (big surprise!) Daniella jobbade för Karolin, som åker till Bali imorgon i en månad. Känns som att vi har pratat om det hur länge som helst, otroligt att det äntligen blir av. Sjukt glad för hennes skull, hon kommer ha det så jävla bra!
Keep me updated, kompis!

På lunchen drabbades jag av tristess, i vanlig ordning, och tänkte att jag nog hade gjort mig förtjänt av en vårjacka. Så jag råkade köpa en. 50% rabatt. Nu är jag skeptisk. När hade jag tänkt lära mig att spara?

Försöker, för övrigt, skrapa ihop några extra lediga dagar till juni så jag kan åka till Hultsfred med Amanda och company. Det går sådär... Jag har blivit av med en av tre möjliga.
Känns som att jag behöver något att se fram emot mer än jobb. Det är rätt dåligt med det just nu. Eller så är det bara mitt dåliga humör som spökar.

Dagens bra:
Vädret och vistelsen i Huddinge.
Dagens anus:
Sometimes we all have bad days...

Rajraj!

Jag tänkte inleda det här inlägget genom att säga att jag är så förbannat jävla glad!

Igår fyllde jag år. Blev, precis som jag misstänkte, väckt av en morgonpigg mamma och tondöv pappa, fick frukost och presenter på sängen och sen begav jag och pappa oss mot stan.

Det här med födelsedagar är ju egentligen inget spektakulärt i sig längre, men jag hade iallafall hört av mig till nära & kära i ett försök att hitta på något dagen till ära. Det slutade med bowling på Hornsgatan. Jag hade sagt att jag skulle vara där och möta upp sällskapet 19.30, men det var jag ju inte. Jag blev en halvtimme sen och hade svårt att varva ner när jag väl hade stressat upp mig sådär.

Vi blev ett sällskap på 12 personer och jag blev så till mig och försökte umgås med alla samtidigt. Irrade runt som en yr höna på uppåttjack. Minglade lite, spelade lite osv. Jag var på så sjukt bra humör att jag nästan inte ens blev bitter när jag kastade ner klotet i rännan. Det är inte illa!

Det blev presentutdelning, trots att det inte skulle vara det. Jag fick sitta mitt i folksamlingen och öppna presenterna och jag kan nästan inte säga med ord vilken härlig känsla det var att se sig omkring i det där rummet och bara se människor som jag verkligen bryr mig om. Jag var så sjukt rörd.



Efter bowlingen gick jag, Marre, Daniel och Mickis vidare mot biljarden. En stor överraskning var att även Louise dök upp, och henne har jag inte träffat sen ett halvår tillbaka. Blev en hel del spelande, ölande och pratande. Och det är klart att det inte tog slut där. Jag, Marre och Daniel tyckte att vi skulle fortsätta så vi vandrade vidare mot Rocks. Sen svarttaxi mot Bagis och 'efterfest' hos mig. Jag har sovit 3,5 timme i natt. Men jag är så jävla nöjd!



Sara, Karolin, Daniel, Sofie, Kenneth, Amanda, Amanda, Albin, Dick, Mickis, Marre och Louise; tack för att ni kom och delade dagen/kvällen med mig! Och tack till alla som 'kom ihåg mig' (måste säga att jag är rätt förvånad) och som visade sin omtanke genom att ringa/skicka sms. Jag är så jävla glad att jag har er, ni är bäst!

Tuppjuck & födelsedag.

Kamrater! Frukta icke! Jag är här igen.
Long time no see. Men jag lever, växer och frodas osv. (Här ser vi alltså vilken nivå inlägget kommer fortsätta på)

Sanningen är den att jag befinner mig på ön, hemma hos mina föräldrar, och om jag ska vara helt ärlig så måste jag säga det att jag blir tokig här ute. Vet inte om det kanske beror på den friska luften, tristessen eller faktumet att det faktiskt inte finns så mycket att göra här ute såhär års. Men så är det iallafall, ibland får jag tuppjuck och beter mig som en ko på grönbete. (?)

Imorgon fyller jag tant (21) och jag har under dagen försökt att få tag på diverse nära och kära som kan tänkas vilja följa med och fira denna fantastiska händelse med mig genom att spela lite bowling eller whatever. Får se hur det slutar. Jag har ju lyckats utveckla en riktig 'dålig-förlorar-attityd' hos mig själv som visar sig allt oftare, eftersom jag envisas med att förlora i allt hela tiden. Måste försöka lägga band på det dåliga humöret och njuta av sällskapet istället. Eller så kan jag ge mig fan på att vinna? Jo, tjena.

Som sagt; imorgon är dagen då det firas att jag har funnits på denna planet i exakt 21 år. 21 år sedan mor min låg drogad som få på operationsbordet och pappa svimmade när han råkade titta över skynket och fick titta rakt in i sin kärestas magsäck. (Oj vad dramatisk jag ska låta) Shit, det måste verkligen vara något att fira med dunder och brak!

Det ska bli intressant att se hur länge mor min låter mig sova imorgon bitti. Ända sedan jag var riktigt liten har jag undrat vem av mamma och mig det är som tycker att det är roligast med julaftnar och födelsedagar (främst mina). Jag minns en julaftonsmorgon när jag kanske var 10 år och mamma väckte mig klockan 6 på morgonen, med varm choklad och julklappar på sängen, bara för att hon inte kunde vänta längre. Hon ville så gärna se min min när jag öppnade presenterna som hon hade köpt till mig. Hon hade redan varit vaken i två timmar, druckit två koppar kaffe och energin sprutade ur öronen på henne. Jag gissar på att jag såg mest jättetrött ut.
Men min mamma är ju helt enkelt den bästa människan som finns. Och snart är det mors dag. Vad ska jag göra för henne då? Måste jag gå upp redan klockan tre för att kunna överraska henne med frukost på sängen? Tipsa mig, någon!

Imorgon då jävlar, jag ska äga i bowling! Eller?
To be continued...