Var dag går solen neder och dagelig uppgår

När kommer dagen blider, då jag dig skåda få?

I hågen är du städs mig när

Farväl, farväl min hjärtligt kär

Mång tusende godnatt

Min dröm.

Idag har jag vart helt skakad hela dagen av en dröm jag hade i natt. Den var så verklig så jag är nästan övertygad om att det var mer än bara en dröm...

Allt var i svartvitt, vinden rev i håret och jag satt på ett berg utanför mitt barndomshem på ön och väntade på pappa för att få ta ett sista avsked. Trots att man nu undrar hur man någonsin ens kan komma på de här drömmarna, så kändes det där och då så sjukt rimligt.
Jag minns att jag var livrädd, lika rädd som jag är för hans begravning, inför att träffa honom. Och medan jag satt där så snurrade tankarna; hur skulle han se ut? Skulle jag alls känna igen honom eller skulle han se ut som man förväntar sig en död person att se ut?
Medan jag sitter där ser jag honom en ganska bra bit bort på vägen, med en man vid sin sida, som senare skulle visa sig vara Döden själv. Jag kände igen allt i pappa, hans gångstil, hans stora gummistövlar, kläder, längden, rösten, lukten, tryggheten...
Så småningom kommer de fram till mig, så jag reser på mig, jag ser antagligen sorgsen och rädd ut och pappa frågar, med samma skämtsamma ton som han alltid har använt; "Vad är det med dig, Emlan? Är det någon som har dött?" och vi skrattar tillsammans. Jag skrattar för att jag minns att jag tänker' fan, vad skönt att han är precis som vanligt, precis så som jag minns honom." Och jag minns hur lättad jag kände mig. Vi berättar för varandra hur mycket vi älskar varandra, jag berättar hur arg jag är på honom och han säger förlåt för att det blev som det blev.
Och vi kramas, en varm kram som känns i hela kroppen. Mannen som var med pappa säger att de måste gå tillbaka. Vi gråter och sen vaknar jag.

Jag har ju drömt om pappa ganska ofta efter att det här har hänt, men jag har aldrig tidigare sett hans ansikte. Det mesta med honom har varit diffust, nu var allt med honom, och situationen, så verkligt.
Jag vet inte hur jag ska förklara det, men på något sätt känns det som att pappa ville säga mig något med den här drömmen, att han faktiskt fanns där. Det känns som att vi på något sätt fick ett avsked av varandra.
När jag har försökt berätta om det här idag så får jag samma känsla som jag hade i drömmen, min sista kram med pappa blir så påtaglig att jag alltid börjar gråta, och det gör jag även nu...

På onsdag är hans begravning och jag har aldrig fruktat något så mycket som just den. Önskar att jag fick slippa, och leva ett liv som vanliga 21-åringar, men min situation tillåter inte riktigt det. Vilket suger.