''... Men med gråten i halsen sitter jag där i alla fall, där jag svor mig själv att aldrig mer sitta.
Hur mycket jag än försöker förneka det för andra, så kan jag inte förneka det för mig själv - jag saknar dig. Och det gör så fruktansvärt ont i mig att det blivit som det blivit. Och trots allt som har hänt så kan jag ändå inte till 100 % sätta fingret på vad det är som gör ondast, eller varför jag sitter på min barstol med tårarna brännandes bakom ögonlocken och bara längtar bort, samtidigt som jag försöker agera glad och social för att inte verka helt jävla dum i huvudet.
Och som vanligt klandrar jag mig själv, fast jag inte vet varför. Och fast jag vet att det inte är jag som gjort fel den här gången så tror jag ändå att det är jag som mår sämst av allt det här.
Jag orkar inte ens spela längre. Det räcker nu. Jag är så trött på mitt optimistiska sätt, och jag har börjat tvivla på det jag säger. Det här liksom bryter ner mig inifrån, helt utan att det syns eller kanske ens märks. Det kan inte vara värt det.
Imorgon är en annan dag.''
No comments:
Post a Comment