10 månader

7 januari i år begravdes min pappa i Djurö kyrka.
Jag har aldrig varit så rädd för någonting någonsin. Bara dagarna innan begravningen hade vi varit i kyrkan och träffat prästen, sett på kyrkan, planerat ceremonin och sett på ett ungefär hur allting skulle gå till.
Min största skräck, och ett av mina största bekymmer, just då, var hur mina ben skulle kunna klara av att bära mig runt kistan när vi gick för att ta vårt sista farväl.
Det var mamma och jag som stod som 'närmast anhörig', förutom mina bröder och deras respektive, så alltså var det hon och jag som skulle gå först runt kistan.
Vi ville att ceremonin skulle spegla pappas personlighet så mycket som möjligt. Prästen sa några väl valda ord och jag ville att 'en stund på jorden' av Cornelis Vreeswijk och 'Mot skärgården' från Skärgårdsdoktorn skulle spelas.

Till sist kom stunden då det var dags. 7 januari stod för dörren.
Jag vaknade upp i Strömma, hemma hos min morbror, hörde de oroliga rösterna ute i köket, hörde hur min morbror oroade sig för om hans kavaj passade till skjortan. Egentligen var det ju inte alls det han oroade sig för, men han sökte antagligen efter något annat att fokusera på just då.
Jag gick upp, minns inte att jag pratade med någon, utan lyckades bara klä mig i min svarta klänning, äta en halv smörgås och sminka mig lite halvdant. Varför vet jag inte, det gick mest på rutin.

Det jag hade pratat mycket om tiden före, både med präst, släkt, krisgrupp och vänner, var om min inställning till 'lugnande'. Jag har alltid varit väldigt emot piller som på något sätt kan ändra på mitt sätt att tänka eller vara, men idag var jag desperat. Krisgruppen hade skrivit ut lugnande till mig och mamma och jag tog en 'till frukost', mest för att jag inte vågade annat. Jag visste att om min sorg någonsin skulle hinna ikapp mig så var det idag. Jag vågade inte det. Min rädsla går inte att beskriva med ord. Fanns det något som kunde få mitt helvete lite mildare så tog jag emot det med öppen famn.
Väl i bilen mot kyrkan kände jag mig fortfarande lugn. Vi hade fått instruktioner från prästen att komma ca 30 min tidigare, för att själva få se hur blommorna placerats, se på kistan, få vår tid med pappa innan kyrkan fylldes med anhöriga och andras sorg.
Nysnö låg längs landsvägen, solen gnistrade i skaren och en dag som denna hade varit underbar om det inte hade varit för att jag visste vad som väntade.
När jag skymtade kyrktornet fylldes mitt bröst med panik. Det hade inte spelat någon roll hur mycket lugnande jag hade ätit till frukost, alla känslor hann ikapp.
Jag hade varit övertygad om att vi själva skulle få vår tid utanför och i kyrkan. Men skärgårdsbor är ofta väldigt beroende av kollektivtrafiken under vintern. Så även idag, och på parkeringen stod folk och trampade på plats.
Min stora tröst var Amanda, Henrietta och Svante, som jag vet var där mycket för mig. De kramade om oss, de grät från hjärtat och jag ville bara fly. Jag önskade mig långt bort, till en tid då jag fortfarande hade en pappa som älskade mig och som jag kunde falla tillbaka på. Då jag hade en trygghet som bara en far kan ge.

Kyrkogången fylldes av mer och mer folk, jag försökte hålla god min och agera som någon slags värdinna, vilket egentligen är helt sjukt. Jag minns att jag stod där och hatade livet, när jag såg en bil komma rullandes och stanna en bit från kyrkan. Jag kände på mig att det var dom, så jag började gå mot bilen. Precis som jag trodde så var det mina 'ö-vänner'; Åsa, Marre, Sofie, Ida och Zanna kom ur bilen. Jag såg medlidandet i deras ögon och hela deras kroppsspråk medan jag försökte ta mig fram till dem, den korta vägen kändes som en evighet. Och precis som jag tänkte för mig själv att 'det här händer inte, nu orkar jag inte mer, nu skiter jag i det här' så hann Åsa fram till mig, omfamnade mig och sa 'vi är här, vi är här allihopa!' och så stod vi där och kramades allihop.
Dom orden kommer aldrig lämna mig. Det talar så mycket för vad äkta vänskap är. Precis när jag höll på att falla på riktigt, fysiskt som psykiskt, så stod vi där, tillsammans, och höll fast i varandra. Jag kommer alltid att älska er för det.

Mina ben bar mig och jag lyckades ta mig runt kistan. Med ett krampaktigt tag om mammas hand stod jag framme vid altaret och fick istället panik för att jag inte visste vad jag skulle säga. Alla tankar snurrade och jag visste inte hur jag skulle formulera mig. Var det här min sista chans? Jag sa till mamma och prästen med panik i rösten att jag vet inte vad jag ska säga, och prästen sa att 'du behöver inte säga något alls, säg det tyst för dig själv' och jag tänkte bara; jagälskardigjaghatardethärjagälskardigjaghatardethärjagälskardig.
Mamma och jag stapplade oss tillbaka till våra platser, tog emot kramar och fina ord från de som senare passerade kistan tills vi inte klarade av att stå längre. Kyrkan var överfull så några fick stå upp. Prästen tog mina näsdukar och grät en skvätt själv för att hon blev så överväldigad.
Pappa var älskad.
'Mot skärgården' spelades och jag tror att då hade inget lugnade medel i världen kunnat verka på mig. Jag bröt ihop totalt och överröstade allt. Prästen kom och tog mammas hand, ledde henne ut. Mattias höll i sin Jessica. Martin höll i sin Jessica. Jag gick själv.

Men mina ben bar mig. Och idag är det 10 månader sen pappa gick bort. Jag kämpar vidare, för jag vill göra pappa stolt. Pappa älskade mitt positiva och glada sätt. Han älskade att jag var öppen, ärlig och driven. Därför reser jag 3 timmar om dagen för att arbeta i Nynäshamn, fast jag många gånger bara vill skita i allt.
Efter begravningsfikat tog jag pappas fotografi, höll det hårt i min famn och sa högt till honom 'kom nu pappa, nu skiter vi i det här' och så gick jag med fotot av honom och tittade på alla blommor han hade fått, läste meddelandena högt och visste att han hörde.


Den här bilden är hemsk. Men det är pappa och jag.

1-års dagen.

Vilken fin helg det har varit!
I fredags, efter jobbet, åkte jag hem till Sofie och Manne, där Åsa befann sig och hade maten klar lagom till jag tittade in. Sen kom även moster Marre och kvällen blev jättetrevlig. Manne är min favorit och jag är sjukt förväntansfull på att få följa hans utveckling.
I lördags träffade jag Engla och eftersom sommaren verkar vilja klamra sig fast ett tag till så promenerade vi runt i Årsta, tog en promenad till Söder där vi tog en öl på 54. Senare mötte vi upp Dozzi för mys hemma hos mig med film och godis. De sov över och vi tog en sovmorgon, åt frukost tillsammans och sedan var Dozzi tvungen att lämna oss för ytterligare en tung arbetsdag på Pressbyrån.
Jag och Engla åkte senare till IKEA, mest för att ha något att göra, och medan vi gick där så fick jag ett samtal från en blomsteraffär som tydligen ville lämna blommor hemma hos mig.
Jag förstod först inte vad människan sa, utan trodde att det var någon som ringde från ett jobb som jag hade sökt (troligt, en söndageftermiddag), men mycket riktigt. När jag kom hem hade jag en stor bukett med blommor som väntade på mig.

Jag och Johan firar ett år idag (var tog tiden vägen?) och det lilla livet befinner sig i USA dagen till ära.
Inte bara romantisk, poetisk hade han blivit också, och som om inte blommorna var nog hade han även skrivit en liten dikt.
Gulle han, sånt här skulle man ju kunna vänja sig vid...

Dröm 1/9 -09

Pappa har lämnat oss.
Jag och mamma sitter i köket, vi är så slutkörda av sorg och oro att vi inte ens orkar prata med varandra.
Stämningen är spänd, jag har ett obehag i hela kroppen.
Vi har inte hört av pappa på länge, vet inte vad han gör, var han befinner sig eller hur han mår.
Sen går jag ut, jag sätter mig framför huset, på stentrapporna precis vid farmors rosenbuskar och jag slår hans mobilnummer från min telefon. Jag minns fortfarande numret och var noga med att slå det rätt 'papi' kommer upp på displayen och signaler går fram.
Han svarar. Jag minns hans röst, och jag minns lättnaden jag kände i drömmen av att jag kände igen den.
Han lät precis som jag minns fast lugnare, tryggare. Jag frågade varför han hade lämnat oss men jag fick inget svar. Jag frågade om han kommer tillbaka, men han sa nej. 'Det går inte. Jag mår bättre här. Jag mår bättre än vad jag har gjort på länge.'
Och jag accepterade det. Efter ytterligare en stunds samtal, där han gång på gång försäkrade mig om att han mådde bättre än någonsin, trivdes med livet och var lycklig, så accepterade jag på något sätt att han hade lämnat oss, i utbyte mot att vi skulle höras av titt som tätt och han skulle berätta för mig hur han hade det. Han sa att han fortfarande älskade oss, att det inte var på grund av mig eller mamma som han hade lämnat oss, utan att det var 'till det bättre.'
Och där någonstans avslutade vi samtalet och jag vaknade.

Fan, det är så jävla konstigt. Han är så jävla nära mig i de här drömmarna så jag nästan vill tro att han 'besöker' mig i sömnen för att säga att allt är bra. Att han älskar oss, tänker på oss och saknar oss. Det är så sjukt, men allt är så tydligt i de här drömmarna. Jag minns detaljer som i andra drömmar inte ens skulle finnas.
En annan grej som jag tycker är jävligt konstig är att jag ALLTID hamnar på samma plats i de drömmar när jag träffar/pratar med pappa. Framför vårt hus, på berget, vid flaggstången. Vad är grejen med det? Jag blir tokig.
Jag saknar honom så förskräckligt mycket så jag kan inte ens sätta ord på det.
Det har redan gått nio månader och jag hatar att jag fortfarande jobbar på att vänja mig vid tanken på att aldrig mer få träffa min pappa.
Mer än i drömmarna.

Alltid älskad, aldrig glömd